dekadenskarl

Förlustelser & Drabbningar

II

Tema: Depression
Jag skrek ut i
skräck sista natten,
sista natten innan
uppvaknandet. I
drömmen satt jag
i en tågkupé,
valsandes fram
genom rödturkost
räfflade åkermarker.
Och jag satt fast,
nästan surrad. En
surrealistisk tanke och
känsla. Händerna trevade
räddhågset runt smärtan.
Blodet kändes som en
plasmatisk slöja
på fingrarna.
Och jag satt fast, genompenetrerad av
ett slipat spjut.
Ja, jag skrek utav
bara helvete inatt.
För den tomhet som
gjorde sig påmind,
blev påtaglig.  

Förlustelser & Drabbningar

I

Tema: Förvirring
Genom segerns kval och
förlustens sötma, eller
omvänt, inbillningens ingivelse
och realismens svettiga erbjudande.
Den senaste tiden
har jag underlåtits
att blåsa genom
städer i 1hundra50
knyck. Man uppfattar
inget annat än
sårigt lösryckta fragment
av ännu ett regnigt samhälle.

Finstilt
Kalligrafen stänker blod
omkring sig med
en pensel,
gjord av tunga bakbundna lyft.
Och andas våldsamt
i takt.
Det smärtar;
smärtar som regn i hård by.

Le Siècle
Mitt korta nittonhundratal/en hastig sejour.
Tio år och/åtta månader fick du,
resterande villkorligt/I ditt sista andetag,
det döende rycket i/elfte timmen, kastades jag
in i den ena ytterligheten/för att sedan slängas
in i nästa/Det nya, som skulle nollställa
allting tillbaka/till preneolitisk forntid, som
ett sista grymt utspel/från din sida.
Du fabricerade/narrandes ända till griften.

 Sådan var din natur/hånfull. Kan inte minnas
särskilt mycket om dig/Bara fragment av
brinnande kvalster/Våldsamheten ditt signum
och eftervärldens dom hård/Vi trodde du aldrig
skulle återuppstå/och vi tog fel.

 Istället genomled vi hur gestalten/bar nygamla kläder
i en n-e-o-k-o-n-s-e-r-v-a-t-i-v era/Fördunklade och bröt
ny mark i/våra sinnens vardagsrum.

Stegen i trappan
Ögonblick man andas stumt/är stunder Döden våldgästar tankarna.
Först som outhärdlig fasa/sen som smärtsam besatthet/och sist som tyst insikt.

Faust/som stirrar/inte in i den öppna brasan/utan in i vardagsrummets stenvägg.
Blicken tom och/lidelselös fastnaglad/på tredje stenen/sjätte raden.

Eller van Goghs/absintberusade sinne/som förmår ej
annat än att lida.

Josef K. sitter/i rummets eleganta fåtölj/förföljd till den mildra grad.
Hans enda kärlek/flickan med fiskhud mellan fingrarna.
Alla ska de strax gå om intet.

 
Själv fixerar jag mig/vid de mänskor som/ungt och nyss/bragts om livet.
Karaktärer som existerar/i form av projektionsbilder/i mitt huvud.

När natten besegrat dagen/så kan jag höra/dem alla:
Männen/Ynglingen/Den Lilla Flickan som kom som en stjärna/och brann ut/som en Supernova.
Och alla de övriga/jag aldrig kände. Eller... dom känns/trubbiga/påtagliga.

Alla befinns på övervåningen/och anstränger sig stort att ta sig ner.
Ibland hör jag undermedvetet/hur de går i trappan/pressar skorna mot trappstegen.
De är urskiljningsbara/ljuden väger olika.
Dom tar sig aldrig ner/men dom är alltid nära.

Akustik Om Kvällen
(större delen nedtecknad en mörk, kall, långsam längtans-afton i Bergslagen)

Vilken jävla tur det är

att sexualiteten bär

frukt utav idéer

som aldrig nånsin leder

oss nånvart.

Utan stilla bara hämmar

utan att beklämma

med en enda tår.

Och förfallet i våra ögon,

i de azurblå hinnorna

mäktar aldrig med att förbryta

sig på oss, och

saltet i våra sår,

och gruset i våra sinnen

skördar ett allt större hål

som accelererar allom ivrigare.

Tills vi blir helt och fullt;

Befläckade!

Återkomst
Tid och otid igen. Ut och in, igen. Ingen tid, utom vi.
Vid oss, vitt och kallt, rött och svart.
Blåskatarr och sammetslen röst, som tröst, som otillräcklig stolthet.
Än står glaset på bordet som stommen i boden.
Lutandes i onaturlig vinkel ur sin luta.
Kläderna vi bär brinner, och medan dom försvinner
så försvann vårt hopp.
Vi får stå som fån på torget med flammande plagg.
Och ilskan vi en gång hyste begravdes igår.
Med liljor, rosor och tulpaner tog vi farväl av dess kista.
Nu finns bara uppgivenheten i våra kroppar.

Tidsperspektiv
Förrän rosor har fallit isär, förrän knoppar brustit ut
Innan tiden hunnit ikapp, innan nuet blir till sår
Före rösten blir för vek, före kroppen säger nej
Innan lögnen blir för sann, innan löften blir till svek
Förrns ögat gråter torrt, förrns hjärtat pumpar trött
Före slutet blir till sång, före saknaden är slut
Strax innan huvudet har tänkt klart, strax innan ljuset brunnit ut
Förrän tron har gått ifrån, förrän vinden fört mig med
Innan jag blitt fri, innan timman har blivit slagen...
Ska jag ha hunnit med.

Folkmord
Kallt är själens hav i uppståndelsen.
I upplysningens slagna timma och välfärdens mörker,
står värdet utom allt rimligt tvivel över.
Det renar gatorna från blod, det rensar stadsdelar
på oönskat material.
Så att idyllen förblir komplett.
Genomtänkt stadsplanering.
Man är som ett sannolikt
offer uträknad till minsta decimal.
Ett Våroffer, vi barn
av folkhemmet.
Skål för all världens galenskap!
Din blick, som är laddade kulor mot min sinnesvärld.
Ditt liv, som är kastade stenar mot mitt fönster.
Ditt frånvända uttryck, som långsamt fyller halsen med lögner.
DET är motivet.

Känslotillstånd
Apati. Frenesi.
Galenskap. Kvarlåtenskap.
Sentimentalitet. Dogmatism. Vanvett.
Brist.
Överskott.
Tristess. Rastlöshet.
Trolöshet. Besatthet. Likgiltighet.
Dvala. Dimma. Koffeinintag.
Hyperaktivitet.

Nedstämdhet.
Bitterhet. Tragedi.
Tragikomik. Beroende.

Ågren.
Ångest.
Ångest.
Så mycket ångest...att jag inte
mäktar med...allt.
Inte klarar av att stänga av...allt.
Måste beröras
av allt...
som kan tänkas beröra.

                      
                                                                           Om Frihet
Frihet är att inse. 
                     Frihet är subjektivt.
                                  ”Den enes död, den andres bröd.” 
                                                               Friheten är frihetlig.

                                                               En enande längtan. 
                   
                        Den är inte sliskigt idealiserad, inte kommersialiserad eller opolitiserad.
          Den är reell.
Absolut.
          Den har inga
                            divalater eller kompromisser.
                                                                           Allt kräver den. 

                                                                                                  Frihet är att se strukturer istället för tillfälligheter. 
                   Att blicka bakom fasader. 
                               Att drivas av en vilja att förstå istället för en vilja 
              att slippa förstå.
                                 Friheten är ännu ej kommen.
                                                       Ingen ger dig frihet. 
                                                                        Friheten måste man ta.

Historiens Lov
Att bryta upp är svårt. Särskilt när man inget har att bryta upp från.
I alla tider böjer och bänder och filar vi på samhällets gatstenar och… inget!
Tillsammans slås vi blodiga till marken
och betraktar skakat
det grusiga underlaget.
O, vad jag föredrar konstgräs!
Vi får höra att vi inte är de nedtryckta i samhällets botten,
inte sammanpressade i samtidens hjulspår, inte sammansatta till en situation och möjlighet.
Vad äro vi då?
Identitetslösa?
Kulturellt befriade?
Blodsmaken i munnen börjar övergå till en ton av Sangria.
En dåres druckna sång är den kärlek som såras.
Klagovisa, med motiv.
Mitt innersta väsen är inte till för att tillfredsställa
dina sjukliga begär av hjärndöda nöjen.
Den håller inte på sig i väntan på vilket håll vinden blåser åt.
Nej, min innerlighet bryter din och dina demoniska
jämlikars ihåliga tystnad.
Den krossar eran olagliga blockad mot allt som är väsentligt.
Må ni skälva,
vi är många,
vi är hängivna
och vi kommer att segra!

Dessa våra eviga nätter
Nätter som dessa. Dessa våra ivriga anspråk
på fritt fall.
Totalt okontrollerat och utan hämningar.
Som dessa nätter, blårandigt heta.
Där mörkret bländar och epilepsilyktorna
kyler.
Döda, tomma själar som rör sig omkring i febervånda.
De drar driftstrogna förbi.
Dessa nätter som man suktar efter, trånar,
åtrår i dess destruktiva helhet.
Hela dess dekadenta karaktär är
ett beroendeframkallande gift,
nätter dessa, som sveper över varje uns av självbevarelsedrift och framkallar
råhetens våta dröm; Kaos.
Det är nätter
som
dessa
som
är min fristad,
min hårda asyl.
Dessa nätter.

Säg att jag är ledsen
Ett känslolöst kärleksbudskap som stavas
"U-N-G-D-O-M-S-K-U-L-T"
men som tas ner av
alla på jorden.
Med alla menas somliga.
För sådan är sexismen,
otack är en oskulds bön.
Och till trots att detta är en 
k
l
a
s
s
f
r
å
g
a
så kallas det för kompetensproblematik.

Rubriker
Mynt nerslängda i tunnelbanan.
Faller som hårt regn.
Sprids, delas och förökar sig.
Som skänk från ovan. Betänk, att människans
girighet
bestraffar henne istället.
Att regnet av guld omvandlas
till dömande hagel, och slår skräck i individens törst.
Vinden från tågen verkar i maskopi med den apokalyptiska nederbörden
och gör ont värre.
De tu i stridande allians.
Likt
Sodom
&
Gomorra,
eller Babels torn där disciplinen var svag,
svagheten slår tillbaka mot de som besitter den.
Utbrytande kaos, plågoskrik.
Gnisslet från vagnar som pinas förstärker
skärselden där nere i underjorden
och man tar till flykten.
För ibland får man kulturstipendier, stulna pengar vunna,
som måste regna.

Utsikt, utskick, ytlig
En nerv påtvingande på skakande ben, som frossar
på morgondynings debuterande era.
Vi har lämnat nattens gatulyrik bakom oss för en utopi
som kan visa sig vara
mardrömslik.
Frosten på mitt ansikte är en parasit som suger blod
ur märgen från mitt leverne.
Mörker och kyla i ett förrädiskt enhetligt rövarband. Tystnaden är en paradox.
Den är en omöjlighet när stillheten är en dygd
men ständigt
får ge vika för lösaktigt mistlursdån.
Ständigt, ständigt, ständigt denna tidsåtgång!
Alla dessa krav är som ett enda jävla cyanidpiller,
eller strykninsurrogat.
Min undergång är testamenterad i otaliga avtal och konjunkturanpassad.
Mitt liv är en kostsam lyx som skapar obalans i ekonomin
och genererar ingen avkastning.
Först vid min död är jag lönsam,
min vän.

Hjärtat blöder
En vigselring på mitt finger. Ännu ett bevis på mina attribut.
Många är dom. Genom åren. Förskaffade.
Fritzhagen står i dörren. Tittar på fingret. På ringen.
Iakttar skenet. Betraktar nyanserna, vilandes på mitt finger.
En ring. Skiner varierande, bländar Fritzhagen. I dörren.
Ju förr desto bättre. Väl placerat. Bevekelsegrund.
Väl smitt, är min planering. Utan falskhet och utan brist är
den uppbyggd. 24 karat består den av. Vigselringen på mitt finger.