dekadenskarl

En finländsk indiers bekännelser

Vad är det som får mig som musikintresserad, att förstå musikgenierna långt efter att de fått både en och två chanser med mig? Ärligt talat, jag har ingen som helst aning. Jag kan nämna ett antal erfarenheter; Pink Floyd, Hello Kinski, Laakso, Håkan Hellström m.fl.

Redan i somras så hände det mig igen. Min käre vän Frida och jag diskuterade som vanligt via MSN, då hon plötsligt ville att jag skulle beakta herr Timo Räisänen. Där satte min vanliga intuition en spärr, då min vän Emil försökt pracka på mig herr Räisänens musikaliska propaganda långt tidigare, i åtanke av att vi, jag och Emil, nästan i september såg Timo i Borlänge i samband med Elias and the Wizzkids. Jag uppmärksammade Frida om det, men hon bara skrattade och skickade mig filerna i alla fall. Jag blev inte alls på något vis berörd...inte förrän den sjätte juli.

Peace and love festivalen, som innefattar i princip alla som någon gång i smyg har diggat Håkans falsksång, inklusive de svartaste svartrockarna. En riktig mångfald med andra ord, och jag var en mosaikbit bland vimlet.

Frida ville att jag skulle ta kort på herr Timo Räisänen, och jag kan ju inte säga nej till henne, och att ta kort på honom ledde till att jag stannade kvar på hela framförandet. Det ångrar jag inte idag.

Allt jag visste om Timo, var att det var en liten tanig indiekille som blivit kallad geni av Bjurman någon gång, och just det imponerade inte så mycket mer på mig. Hans alster som jag kände till bestod av "Pussycat", "Lovers are lonely" samt "Fear no darkness (promised child)", och dessa styrkte inte min uppfattning av killen. Jag visste ingenting om hans bakgrund, var han kom ifrån, om han ens var svensk eller finne osv. Ridån gick upp...

Ut kommer mannen, och han bjöd på den mest spännande kavalkad utav musik. Han

träffade en punkt på mig som fick mig rejält knäsvag. Efter den stunden, så kunde

jag bara tacka två personer: Frida och Timo. En vinnande kombination.

Nog om det, jag har sedan länge redan blivit gratulerad in i Räisänen sällskapet, och samlat fakta om mannen, och tro mig när jag säger att han har hunnit med mer än vad jag åstadkommit hela mitt skolliv. På 6 år har han lyckats vara Håkans närmaste kumpan, varit frontfigur för Her Majesty samt ha släppt två soloplattor, helt imponerande!

                       

                                                                              
                                                                     Timo Räisänen

Vid första skivan, så utmärkte sig Timo Räisänen med halvfumliga texter om kärlek, gitarrer med capo på sjätte bandet och framåt, falsettröst samt ett slående citat: You've been fucking with a mask on. You've been fucking with someone else but me.

Och det är genialiskt!! Det är inte texterna, gitarrerna, eller falsettrösten som gör att man faller för honom. Det är charmen.

När jag nu lyssnar på I'm Indian skivan för första gången, så är det på "efterkonsertstiden". På den här skivan är låtmaterialet starkare än på den förra. Vad som får mig att skarpt gilla den

innehåller många aspekter, bl.a. att de låtar jag hörde på Peace and Love skärptes och blev fantastiska indie slingor som sitter fast i själen.

På ironiskt nog klingande Göteborgska, fast han har ett finskt namn, så letar han sig in hos lyssnarnas hjärtan. På I'm Indian har allt som man inte kunde tro kunnat skärpas, skärpts.

Stränginstrumenten har blivit mer distade, rösten har blivit en blandning av den tidigare falsettrösten med en Johnny Rotten och texterna har blivit mer budskapsrika.

Titelspåret påminner mig om starka personliga känslor, iscensatt av "Coldplayaktig" känslouppbyggande kompmusik. Sedan fortsätter det med raskt tempo i festivallåtarna "Gee whiz" och den numera klassikern "Fear no darkness". De tre första låtarna utgör en hårdför trio, som inte går att bräcka. "Fear no darkness" med sin "smartpopiga" text och riff, "I'm indian"s svajgungande beröring samt "Gee Whiz" bluespunk.

Men sedan tafflar Räisänen alltmer med låtarna på skivan. Hans återkommande personer som Shirley, Charlie och Mary Jane håller inte låtarna ut. Definitivt inte på "I'm sorry Shirley", som verkar vara en utfyllnad i riktning mot mainstream hållet. Han är inte en studiomusiker, utan enligt min mening, så ska karln hålla sig åt indiehållet via festivaler, punkt slut!

"Lead star" håller dock måttet, och visar oss åter igen i vilken riktning kvalitén är på väg åt. Hade någon annan artist sjungit den låten, så hade det blivit förvandlad till en high-school-film-slutscen-där-alla-har-det-bra-med-klatschig-trallvänlig-låt. Men ändå står frågan kvar: Would like to be the lead star of my love song?

I de två nästkommande låtarna, får jag en känsla av Beatlesinspiration, som inte klassas som någonting annat än genialiskt. Åter. Sedan avslutas allt med en hit, lite ballader och punk, därav bland annat "Let's kill ourselves a son", med skivans smartaste text, som enligt Timo är hans enda politiska låt.

Är då "I'm Indian" en skiva som man bara kan plocka godbitar ur? Svaret är nej. Har du fest, köp denna skiva, dra på långt över högsta och bara njut av inre tankar och drömmar.

Fast hur ligger då Timos framtid till? Är det här allt han kan ge, lite charm, Her Majesty och två soloskivor?

När Håkan Hellström år 2005 kom tillbaka med skivorna "Ett kolikbarns bekännelser" och "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nått blått", så bevisade han för Musiksverige att han hade mer att ge. Därför tror jag också att Timo Räisänen har det. Visst, han kanske drar åt "Oasis-britpop" hållet mer än åt "The Smiths-britpop" hållet, men sånt går över med tiden. Jag väntar redan på en finländsk indiers bekännelser... 

I'm Indian

Artist - Timo Räisänen

Låtar -

1.	I'm indian
2.	Gee whiz
3.	Fear no darkness, promised child
4.	I'm sorry Shirley
5.	Lead star
6.	Don't break your mothers heart
7.	When my tear hits the floor
8.	Let's kill ourselves a son
9.	Mr. Saturday
10.	Join the riot
11.	Mummy

  

Bästa spår - I'm Indian

Betyg - 4/5

Fråga - Varför släpper han inte "Bollen måste dö"?