dekadenskarl

Första maj var i fredags och jag hunnit med att redan inte göra någonting på Valborg, demonstrerat och tältat över natten. Det kändes väldigt produktivt så här i efterhand. Av valborgens fyllerier fick jag äran att få slippa och C-G Bernadottes födelsedag skiter jag fullständigt i. Inför första maj hade jag låga förväntningar och jag må då säga att mina teorier om människors totala likgiltighet besannades med hjälp av kvinnan på sista sidan av Aftonbladet som fick frågan om hon skulle demonstrera på första maj: Nej men jag ska fira att våren har kommit.
Värt.

Till Ludvika hade ändå en del letat sig till gågatan för Kommunistiska Partiets manifestation. Talen berörde finanspampar som slipper betala finanskrisens kostnader, regeringens passivitet, nedskärning i välfärden etc. Ganska basic. Frånsett att någon skrek "SD!" förbigåendes och att Ken Swedenborg letade sig till torget mot slutet, så slapp man lynchning. Jag spejade riktigt riktigt noga men kunde inte se någon som jag kunde tro var en person lejd av SÄPO.
Efter en knapp halvtimma var allt över och man kunde gå därifrån med känslan av att man i alla fall gjort någonting emot allt skit.

Runt om i landet verkar det även ha varit lite liv i luckan. Alla var alltså inte bakfulla från att ha festat på den mest överskattade dagen någonsin. Men ändå känns det politiska klimatet tufft och reaktionärt. Hur mycket jag än hatar martyrskap så kan jag ändå inte jaga iväg känslan av omfattande trötthet och depression inom arbetarklassen/rörelsen. Numera sitter allt otäckare slipsnissar på nyhetsmornar med nerkletat backslick från Timbro, Svensk Näringsliv och/eller Handelshögskolan och skitar ner arbetarklassen och säger att dess intressen är förlegade, naiva och patetiska. Jag tycker jag hela tiden ser en Fölster, Norberg eller Munkhammar som argumenterar för ett rosslande gammalt system som numera går under namnet "Nyliberalism". Snacka om borgarklassens intressen.
Att så mycket som andas arbetarklass, kritik till kapitalism/imperalism/konservatism/nyliberalism, ja till och med andas socialism och man betraktas som en b-klassare i det politiska vädret.

Numera börjar och slutar allting för mig med Dylan. Under tider när folk generellt uppskattade Hank Williams och Leadbelly. Hur det var att känna känslan och nästan kunna känna doften från Mississippideltat till Robert Johnsons alltmer desperata toner. Tider när Woody Guthrie inte bara var "han som skrev This land is your land", utan en proletär och protestsångare. Tider när man visste var man var och vart man skulle; Ifrån allt!
De tiderna när man kunde luffa runt i landet och se vad allt handlade om för arbetarklassen och de utslagna, och tider när borgarklassen även då var slipsnissar som hånade våra intressen men höll sig till salongerna och finkulturen. Tider då man kände marken skaka till Joe Hills parodiska ord över överhet. Kring allt detta var Dylan, början och slutet.

Jag begär inte mycket men lite medvind vore trevligt i dessa våra svåra tider. Sedan kan jag dö till tonerna av "Just Like A Woman".