dekadenskarl

Återkomst
Tid och otid igen. Ut och in, igen. Ingen tid, utom vi.
Vid oss, vitt och kallt, rött och svart.
Blåskatarr och sammetslen röst, som tröst, som otillräcklig stolthet.
Än står glaset på bordet som stommen i boden.
Lutandes i onaturlig vinkel ur sin luta.
Kläderna vi bär brinner, och medan dom försvinner
så försvann vårt hopp.
Vi får stå som fån på torget med flammande plagg.
Och ilskan vi en gång hyste begravdes igår.
Med liljor, rosor och tulpaner tog vi farväl av dess kista.
Nu finns bara uppgivenheten i våra kroppar.