dekadenskarl

Vid mycket pinande trevanden efter att ha läst alltför många bloggar som innehåller det ena hyllningsropet efter det andra om Winnerbäck, Kleerup och diverse diverse andra dussinartister, så har jag fått rejält nog. Särskilt lack blir jag när jag läser (oftast) tjejer i yngre tonårens bloggar som tror att de är den svenska indiepopens ansikte utåt på 2000-talet för att de lyssnar på Markus Krunegård och Broder Daniel och för att de köper bara randiga tröjor på second hand. Vill bara tillägga att inget ont om själva artisterna senast nämnda. De verkar även ha någon form av underförstådd dröm om att vara i storstaden med bara "coola polare" som bara gör saker på sitt vis där man kan vara musikrevolutionens Gud. Jag försöker inte krossa någons drömmar här men jag vill bara säga att så simpel och banal är inte verklighetens bild av unga svenskar och dess kultur.

Så därför i sann blogganda ska jag lista, utan specifik rankningsordning, de artister som irriterar skiten ur mig för tillfället:

Lars Winnerbäck. Denne långhårige Linköpingson som gärna ser sig själv och även hans fans som den nye Cornelis, Taube, Åkerström i ett - Fast bättre. Nu vill media förmedla bilden av en skygg och blyg liten Lars som gör "fantastiska" texter när han sitter på muggen som resten av Sveriges intetsägande människor kan ta till sig.
Damer och Herrar, överskattning har ett namn och det stavas LARS WINNERBÄCK!
Varför, o varför, hyllas denne proggwannabeen till himlens höjder? Är det för att han sprutar ut 15 miljarder ord i minuten i varje låt mer eller mindre som på ett ordkrångligt vis ska förklara känslor som död, ensamhet, ångest och lust? Är det för att SVT visar den där jävla dokumentären om honom i repris tamefan 25 gånger om? Eller är det för att Peace and Love bokar honom för tre dagar där ni (inte jag) får uppleva: "En akustisk konsert på torsdagen (25 juni) - En konsert med rockband på fredagen (26 juni) - En konsert med sitt stora band på lördagen (27 juni)"

Till Lars försvar så är det ändå inte han som är värst, utan hajpen och fansen. Det finns fan så mycket bättre och intressantare textförfattare som Joakim Thåström, Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Bob Dylan, Dan Andersson (det finns många fler, jag vet). Men ändå tror den så kallade indiepoparen att Lasse verkligen har skrivit "Hum Hum från Humlegården". Det spelar heller ingen roll att man säger att det var Ragnar Borgedahl, då får man som svar: Nej han har snott den av Winnerbäck och den är jättedålig.
Det typiska Winnerbäck-fanet som går mig som mest på nerverna är den som ratar alla andra bra textförfattare, men Lars Winnerbäcks plagiattexter talar verkligen till personen. Och sluta skicka mig låt efter låt med honom, jag skiter i hur bra du tycker texterna är.
Låtarna är inte skit, det är inget, vanligt ingenting och istället för en fin Cornelis dikt, en spännande Taube visa om havet eller en gripande Dan Andersson har Winnerbäck blivit den kåte trubadurens främsta vapen. Hur ofta ser man inte killar under lägereldsliknande förhållanden som försöker få tjejerna i säng med nån jävla Kom Änglar?


Nästa Artist som stör mig är Tomas Ledin. Inte nog med att progg.se klassar hans 70-tals verk som progg, han är ju även bullfarmors och schlagerfantastens främste med hela svenska folket. Inte nog med att jag får spykänslor varje gång jag hör "Sommaren är kort", "Just nu", "I natt är jag din" etc, han måste ju dessutom fortsätta. Karln pensionerar sig ju aldrig, utan han gör ingenting på några år tills vi börjar hoppas men sen kommer han tillbaka med ännu en slagdänga på svensktoppen som spelas tills man blir mentalt rubbad. Det har vi fått erfara 1990/91 och 2006.


Han titulerar sin stil som "Knivhuggarrock". Av mig har han blivit krönt som konung över "Kalsongrocken". Varför?
Han skriver såna jävla snaskigt vidriga texter om att dra ner persiennerna och min kalsong så vi kan älska hela natten med andra diverse vidriga sexuella anspelningar, och detta går hem till hus och hem. I vilket fall till de som gillar svensktoppen och schlager. Och detta stör inte bullfarmor där hemma att Tomas som skrev din favorit, "Sommaren är kort", också sjunger om att ha sex tills han spyr om och om och om och om....igen?
Det värsta med hajpen om honom är att vi ska vara så förbannat imponerad av honom. Som ung var han på kringresa i USA och lyssnade på Dylan, han är gift med Stickan Anderssons dotter och får därmed sitta främst på Polar Prisutdelningen och träffa Led Zeppelin och Ray Charles m.fl. Han har varit med i Melodifestivalen och han har sjungit med Abba. Men vi är så jävla imponerade. Nog för att jag gillar Led Zeppelin och Ray Charles men jag är ändå inte imponerad utan tycker mest synd om Robert Plant och Ray Charles som tvingades stå ut med Ledins sällskap.
Än idag måste man stå ut med en mängd Ledin hits på trubadurrepertoaren p.g.a. vissa (oftast) gitarristers brist på fantasi. Jag kräver omedelbar banning av Ledin på repertoaren om nu målet är en stimulerande afton med intressant musik!


Sist men inte minst; Kleerup. Det handlar inte lika mycket om hans musik, trots att jag inte gillar den, som det handlar om (återkommande tema) hajpen. Hyllningsropen har det inte varit någon hejd på och han beskrivs som ett dagens musikfenomen och demonproducent och när jag lyssnar på någon "fantastisk kleerup grej" så tycker jag det låter som något som skulle vara intressant på ett mellanstadiedisco. Plattan har i princip bara fått de högsta betygen av stora tidningar och diverse men jag undrar om alla var påtända när de skrev recensionen.
På tal om påtända, så undrar man hur Kleerup egentligen ser på knark. Han blev förbannad när polisen skulle drogtesta honom under grammisgalan och det kan jag delvis förstå. Hur kul är det att pissa i en burk när man vill vinna priser?



Men det var positivt och han gjorde alltså någonting olagligt. Då förstår jag inte hans argumentation varför polisen inte skulle ingripa, ska han ha frikort för att han är artist och för att han är på en gala? Lika mycket skitsnack är det väl ändå att argumentera med att det är vanligt i kändis och artistvärlden. Vilken signal ger det till svenska folket? Att artisteliten ska slippa polisen när de snortar? Sen har han mage att tala om den svenska dubbelmoralen när han själv blir ertappad med narkotika och samtidigt säger att vi inte ska knarka. På debatt tycker han också att väldigt mycket av den musik vi har är gjord under något slags rus. Jovisst, det är sant men är det värt att romantisera? Om Kleerup har problem med narkotika så är det mycket tragiskt, men bara för att han tycker att han känslomässigt lämnar ut sig i sin musik så ska han inte begå brott.
Åter om hajpen. Hur i helvete kan man ge honom grammis för årets nykomling när Markus Krunegårds "Markusevangeliet" är som natt och dag med Kleerups debut? Samma med årets producent, Jari Haapalainen är väl mycket mer intressantare och har ett finger med i spelet i långt intressantare projekt som Laakso, Eldkvarn och Johnossi än Kleerups meritlista som Robyn och Titiyo? 

Nu har jag fått spytt galla över de tre som stör mig mest just nu. Det känns uttömmande, ska man kanske göra en Kleerup (= olaglig handling)?