Folklore Poesi 13.0
Ambivalens utan motstycke
Jag kan inte illustrera ingenting.
Min idé om ingenting är fyllt
med för mycket någonting.
Lägg ett blad på mitt bord och du vill hellre gå.
Jag ser det ej så.
Det påstår jag
att det är en sån dag idag.
Varma glas går ju ofta itu när kalla vindar styckar
bit för bit.
Strålar ifrån kvarterskrogen på gatan,
det vet hon om.
Där är hon ljuvlig var kväll såsom förr.
Hennes själ förskönar overklighetens frenesi
i ofoglig dimma av spritförmynderi.
Den tredje, den tredje.
Till skogen ämnar jag fly en kväll,
för att det finns inga enkla konversationer.
Vi kränger oss med för mycket tid
och tänker på allt som är
fult, lyckligt och halt.
Ehuru ilar smärtan när vi i febervånda söker tröst i
den dimmiga fallunden under förrädiska nätter,
din hand längtandes efter ett stycke sanning.
Varma dagar stöps om intet till antastliga produkter.
Lämna heroinet i fred och följ med ut på tarvligheter!
Låtom håret fladdra som osurrade rep
i vinden och sätt sandaler på fötterna.
Vi ska finna livet runt hörnet.
(tillägnat Lollo)
Mårten Palme och Expressen önsketänker
Dagen efter den stora stormen som dock fortsätter. Frågan som ställs: Har Expressen fått ett Watergate-scoop? På löpsedeln (2009-10-24) står med feta, drypande, hämndgiriga bokstäver: Guillou Agent Åt Sovjet.
Från 1966 och fem år framöver ska Guillou haft kontinuerlig kontakt med en person ifrån KGB som först artade sig i en slags politisk och vänskaplig relation men sedan till att vara ett otäckt värvningsförsök till den outtalat uttalade fienden: Sovjetunionen tillika Warzawapakten. För så var det nämligen vid denna tidpunkt att Sverige skulle förhålla sig neutralt i kalla kriget men Sovjet var fienden och USA var våra vänner. Motsägelsefullt jovisst, men här förhöll sig liberal dubbelmoral större än neutralitetspolitik.
Hur som haver, Jan Guillou berättar att det snarare var rent journalistiskt för honom, en chans att skriva hur KGB opererade i Sverige, samt hur han skrivit om hur ett visst ungdomsförbund stod i Vietnamfrågan. Ett legalt extraknäck och tämligen harmlöst i jämförelse med vad andra sysslade med vid den här tiden.
Gunnar Ekberg, denne oerhört manipulativa person som utan samvete då som nu stolt var agent åt IB (Informationsbyrån alt. Inhämtning Birger (Elmér) eller som han kallade den, "Firman". Från början var han dykare som fick i uppdrag att dyka på ett Sovjetfartyg. Därefter erbjöd "handledarna från underrättelsetjänsten" honom att bli infiltratör i, i stort sett, de allra flesta vänstergrupper vid den här tiden som: Svensk-Kubanskaföreningen, FNL, KFML, Palestinagrupperna etc. Fortfarande med rent mjöl i påsen enligt honom. I år kom han nämligen ut med sin bok "De ska ju ändå dö: tio år i en svensk underrättelsetjänst". En slags uppgörelse med IB-Affären där han hängdes ut i FiB/Kulturfront och tvingades lämna landet med skyddad identitet (mycket sentimentalt beskrivet i medierna då). Jan Guillou var en nyttig idiot åt den betydligt mer erfarne och intellektuelle Ekberg som lurat honom i flera år under deras engagemang i Palestinagrupperna, och rapporterat uppgifter till Firman om alla "olagligheter" de hittat på. Att Ekberg efter sin tid vid ett Palestinskt flyktingläger lämnat uppgifter till Shin Beth där flyktinglägret en tid senare blev bombat av Israelisk militär var ju inte olagligt. Smått omoraliskt möjligen, men fullt nödvändigt.
Ställ IB och Gunnar Ekbergs gärningar mot Guillous kontakter med sovjetiska säkerhetstjänsten och det framstår tydligt vilka som är förrädare. Vad vi också kan ana att vid den här tiden var det säkerligen inte särskilt ovanligt att journalister, militärer och dylikt hade kontakter i både den ena och den andra underrättelsetjänsten. Men Expressen håller fast i sitt stora scoop, trots att även SÄPO bagatelliserat Guillous kontakt i KGB. Men man skall inte bli förvånad när de borgerliga medierna vid tiden för IB-rättegången fungerade som en allmän hallelujahkör till de politiska domsluten. De skrev under på formuleringen att det indirekta uppsåtet låg i att "pojkarna" visste att ryssar kunde läsa.
Särskilt skadeglad blev nu Mårten Palme, den f.d. statsministerns son när han läste Expressen om Guillou.
- På sätt och vis är ju detta en upprättelse för honom (Olof Palme), sade han till tidningen.
Hur glad blev du Mårten? Kanske lika skadeglad när din fader nöjt på publicistklubben fällde orden om Peter Bratt vid Geijeraffären: Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen.
Eller beviset på Palmes oskuld ligger kanske i hans förklaring till varför en olaglig spionbyrå infiltrerat vänstergrupper: Vad vore KFML utan SÄPO att hänga upp sig på?
Var det hederligt av din far, Mårten, att skicka ut försvarsminister Sven Andersson i stridens hetta under IB-avslöjandet medan han själv inte yttrade någonting? Det står nu tydligen svart på vitt att Jan Guillou de facto var en spion som dömdes helt och fullt utan regeringens påverkan på en dom innan rättegång. Samtidigt hade pojkarna läst för många indiannoveller och dåliga spionromaner men även orsakat det svenska försvaret allvarliga men. För lagen gäller lika för alla även för överklasspojkar (men inte spioner och byråkrater). Självklart förstod Mårten Palme, tolv år 1973, vad Informationsbyrån EGENTLIGEN handlade om men att Olof Palme blivit baktalad.
Mårten Palme och Expressen önsketänker på tok för mycket i denna röra, den ene pappas oskuld, den andra ett scoop. Herr Mårten verkar ha ignorerat utredningen som kom 2002 som bekräftar IB och olagligheterna. Han är bitter, det kan man förstå men sanningen förblir. Här står det tydligt att herrarna går fria men folket det blir dömt.
Läs- och lyssningstips:
Ordets makt och vanmakt - Jan Guillou
Med rent uppsåt - Peter Bratt
IB och hotet mot vår säkerhet - Peter Bratt
P3-dokumentär: IB-Affären
SVT Öppet Arkiv: IB-Affären
Jakten på det intellektuella samtalet
Ärlighet. Det framför allt viktigaste begreppet att ta till sig för att vara konstruktiv. Det kommer en punkt i tiden då man funderar på vad det är man gör. Jag sitter framför en skärm och brukar skriva obegripliga och obetydligt abstrakta dikter för ingen utan ambition. Vad är det värt imorgon? Jag brukar sällan känna mig bekväm med att bli personlig så alla kan ta del av det och jag känner mig inte mer bekväm nu.
Nu sitter jag i min stol i flanellskjortan jag aktar högt och försöker finna någonting.
Hela min tillvaro är en ständig jakt på det intellektuella samtalet. Genom åren har fragment, glimtar och bitar tänts som spelat på hjärtats rätta strängar. I mina få kvadratmeter till rum har jag inte en utan tre stycken bokhyllor överfyllda av böcker, häften och texter. Men framför allt är de alla tankar, producerade under lidande, glädje, tid och nöd. Författarnamnen är säkert för många intetsägande och jag understryker att det jag har nu är blott en bråkdel av allt det jag har som ambition att ha upplevt. Guillou, Marx, Larsson, Hellberg, Bellman, Taube. Kända män, men även Klein och Rowling. Jag vill hålla en hög lägstanivå. Så många tankar som tänkts under dessa processer likväl så många känslor upplevda. 
Hela livet är minnen om upplevelser. Jag kände det senast häromdagen när jag var ute och gick, smaker, lukter, tankar, känslor som spred sig överallt. Musikaliska upplevelser som sätter magen i svaj. Första gången jag lyssnade igenom "I miss you, I'm pregnant" vore som om det var skrivet enbart för mig i det ögonblicket. Samma känsla får jag även för Chopins "Revolutionsetyden" och "Minutvalsen", eller Griegs "Peer Gynt" och Händels "Rinaldo". Eller när jag som finnigare 15-åring i nian toklyssnade på Purple, Zeppelin, Sabbath, Cream, Hendrix, Stones, Beatles, Dylan, Clapton, Blues, you name it. Inte heller bara jag utan även andra kamrater, så denna gång var jag inte ensam i mitt musiktycke som jag innan och efteråt oftast varit i sammanhangen. Känslan av att höra "Blonde on Blonde" för absolut första gången och bara känna: Sköna toner, var i helvete har du varit i mitt liv? 
"Jag kunde inte andas innan jag hörde Dylan".
Det var just det som var så präglande då för mitt 15, 16-åriga jag, en längtan, en ambition, en ständig jakt bortom all intetsägande kultur och en törst efter någonting vi inte hört förut. Det kan tyckas motsägesfullt med tanke på att då hade den musiken 30-40 år på nacken. Men för oss, för mig i synnerhet, talade den ett lent språk till mig som sa att det finns en värld bakom sliskigt smetig discopop, ett intellektuellt samtal som bara väntar på dig att ta upp tråden.
Framför allt kan man känna att man lärde sig någonting av allt lyssnande, referenser i låttexter, stilar, ett annat sorts tänk. Ni kan se det själva. Jag är 16 år och hoppar omkring i mitt pojkrum, spelar dylans "Tombstone Blues" och vill bara höja och höja och höja till himmelska höjder, för jag är i trans. Jag kan inte sluta, det är så obeskrivligt beroendeframkallande att höra känslan i rösten med musiken:
Mama's in the factory
She ain't got no shoes
Daddy's in the alley
He's lookin' for the fuse
I'm in the kitchen
With the tombstone blues
Självklart bankar någon ilsket på dörren och skriker att man skall sänka men de fattar inte. De fattar inte att Dylans abstrakta rader på sex minuter sagt mig mer än någon som skriker till mig hes en hel livstid.
Det gäller allt annat också, en drivkraft, en vilja att veta mer, utforska, ta reda på, läsa om. Men såna egenskaper verkar sällan människor ha numera, som om de redan visste allt de vill veta. Varför har inte flera i min ålder upptäckt Troell, Widerberg, Hallström m.fl. och aktivt diskuterat det? Varför läser ingen Marx längre?
Det är därför min jakt på det intellektuella samtalet fortfarande pågår och jag hoppas på att finna det.
Upptäck.
Diskutera.
Älta.
Gå Vidare.
Glöm Aldrig.
Folklore Poesi 12.0
Till Bo Widerberg
Mina tankar är bly som färdas i ljusets hastighet
i tyngdlöshetens mörker.
Trycket av miljarder vakuumförpackade tankegångar
förslås i intervaller.
Alla är de onumrerade stycken av liv ännu utan uttryck.
Ett sådant medvetande
om sinnestillvaro tillfaller inte majoriteten,
en bekväm bourgeoisie till omedgörlig attack.
Konflikten står mellan Guds eller Människans existens,
vilken är adekvat?
Träldomen i det fria väst,
ett slags samhällets spelregler, där tillkommer ditt himmelrike
när all tid är slut.
Frihet smakar bäst åtråvärd.
Eller varför inte den egenheten du har att låta konsten
leda dig och inte tvärtom, skildra det som bara sker.
Få förstod men ur mörker kommer ljus evigt brinnande, vägledande.
Från Malmö
till Båstad via Salt Lake City-Gävle-Hanoi,
länge har vi rest.
Slitna liv som ska göra den sista resan
bli omringad av skuggor.
Innan din själ förevigas sitter jag bredvid
som din trogne Sancho Panza och kämpar
till det sista mot väderkvarnarna.
Själen blev fri
1 maj, 1997.
Setlista
13 (Big Star)
Anyone's daughter (Deep Purple)
Arcady (Peter Doherty)
Ask me don't axe me (Bear Quartet)
Black cab (Jens Lekman)
Black sand (Jenny Lewis)
Dance, dance, dance (Lykke Li)
Doctor, doctor (The Who)
Doin' that scrapyard thing (Cream)
Echoes (Pink Floyd)
Fade together (Franz Ferdinand)
Fat old sun (Pink Floyd)
Gone, gone, gone (R. Plant & A. Krauss)
Hateful (The Clash)
If not for you (Bob Dylan)
Keep the lid on (Hello Kinski)
Play with fire (Rolling Stones)
Rich woman (R. Plant & A. Krauss)
Samson (Regina Spektor)
Second life replay (The Soundtrack of Our Lives)
Sisters of mercy (Leonard Cohen)
Storebror (Laleh)
Suite: Judy blue eyes (Crosby, Stills & Nash)
The end (David & the Citizens)
There she goes (Babyshambles)
Vincent (Don McLean)
White winter hymnal (Fleet Foxes)
Wrapping paper (Cream)
Över sundet (Thåström)