dekadenskarl

Fest. Lördag. På balkongen i ett av miljonprogrammens höghus står vår protagonist lutandes över räcket med överkroppen, blossandes på en cigarett och med ett glas rött i handen. Det är natt. Fjärilarna orienterar sig genom den fuktiga luften under stjärnornas lov.

Balkongdörren öppnas. Kamraten stiger ut med ett leende på läpparna och samtidigt sipprar hög dunkande musik och odör från det provisoriska dansgolvet ut i natten. Dörren stängs. Kamraten ställer sig strategiskt i andra änden av balkongen och betraktar stilla vår huvudperson. Han tar ingen notis.

Han drar ett bloss sakta och blåser ut röken nästan fullt.

Han tar till orda:

Vi är jävligt olika, du och jag...

Han stirrar fortsatt rakt ut i atmosfären, den sista röken förstärks med kylan från luften som gör den oproportionellt större:

...och jag vet än inte om det är bra eller dåligt.

Pågående tystnad.

Jag vet inte med dig men ibland är livet så övermäktigt att det bara blir för mycket. Jag talar inte om självmordstankar. Nej, jag blir apatisk. Tystare och lugnare. Det paradoxala är då att jag försöker kompensera det där med lika mycket skratt och smil, fylla varje tomrum med samtal. Som om jag var lika mycket värd för den jag är.

Paus

Känner du den här jävla stora klyftan emellan oss? Den är så pass vid att vi bara kan se varann. Inget mer...
...jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. Om det är normalt.

Kamraten betraktar honom därborta i mörkret stilla, utan en min. Med en tom blick.

Han skvätter aska i koppen bakom sig, drar ett bloss, blåser ut ringar. Gör en konstpaus. Andas:

Jag talar från syret i min själ. Där inne bakom fönstren pågår livets allra heligaste. I virrvarret befinner sig allmogens allsköns poeter, diktare, betraktare, filosofer, pionjärer och hänförare! De låter sig beblandas i levernet. Jag har försökt härma dom, försökt apat efter, men ödets bittra spärr stod alltid i vägen. Det går inte. Det var bara inte mitt att bruka. Ändå lever jag så brukligt man förmår.

Smuttar en halvklunk rödvin och fortsätter:

Jag har börjat uppskatta rödvin mer och mer. Magen tål inget starkare och jag finner det mer praktiskt med vinet. Måste ha och göra med sammansättningen.

Kamraten är fortsatt tyst. Tiger, som muren.

För första gången vänder sig han mot kamraten:

Men för helvete, din blick är ju själlös! Alldeles tom! Du rör inte en min, tar inte till orda! Din panna är sjukligt sval. Ansiktsuttrycket säger ingenting. Om du bara förstod hur jag föraktar din tystnad! Kan du inte säga mig ett enda ord? Ett tecken på att du hört mig. Visa att du förstått. Reagera, gör nånting!

Kamraten förblir tyst. Ögonen är blanka, blicken riktad fram. Ansiktet totalt stilla utan minsta tillstymmelse till reaktion.

Han vänder sig åter över räcket, sägandes:

Det finns inget mer att göra. Det är sent. Dags att sluta.

Kamraten öppnar dörren, går in igen och tar tystnaden med sig.

Säg att jag är ledsen
Ett känslolöst kärleksbudskap som stavas
"U-N-G-D-O-M-S-K-U-L-T"
men som tas ner av
alla på jorden.
Med alla menas somliga.
För sådan är sexismen,
otack är en oskulds bön.
Och till trots att detta är en 
k
l
a
s
s
f
r
å
g
a
så kallas det för kompetensproblematik.

Rubriker
Mynt nerslängda i tunnelbanan.
Faller som hårt regn.
Sprids, delas och förökar sig.
Som skänk från ovan. Betänk, att människans
girighet
bestraffar henne istället.
Att regnet av guld omvandlas
till dömande hagel, och slår skräck i individens törst.
Vinden från tågen verkar i maskopi med den apokalyptiska nederbörden
och gör ont värre.
De tu i stridande allians.
Likt
Sodom
&
Gomorra,
eller Babels torn där disciplinen var svag,
svagheten slår tillbaka mot de som besitter den.
Utbrytande kaos, plågoskrik.
Gnisslet från vagnar som pinas förstärker
skärselden där nere i underjorden
och man tar till flykten.
För ibland får man kulturstipendier, stulna pengar vunna,
som måste regna.