dekadenskarl

Förlustelser & Drabbningar

II

Tema: Depression
Jag skrek ut i
skräck sista natten,
sista natten innan
uppvaknandet. I
drömmen satt jag
i en tågkupé,
valsandes fram
genom rödturkost
räfflade åkermarker.
Och jag satt fast,
nästan surrad. En
surrealistisk tanke och
känsla. Händerna trevade
räddhågset runt smärtan.
Blodet kändes som en
plasmatisk slöja
på fingrarna.
Och jag satt fast, genompenetrerad av
ett slipat spjut.
Ja, jag skrek utav
bara helvete inatt.
För den tomhet som
gjorde sig påmind,
blev påtaglig.  

Förlustelser & Drabbningar

I

Tema: Förvirring
Genom segerns kval och
förlustens sötma, eller
omvänt, inbillningens ingivelse
och realismens svettiga erbjudande.
Den senaste tiden
har jag underlåtits
att blåsa genom
städer i 1hundra50
knyck. Man uppfattar
inget annat än
sårigt lösryckta fragment
av ännu ett regnigt samhälle.

Kollar mobilen för sjunde gången; Ingen vill mig nåt.

Som att verka utan att synas, kännas, höras.

Bara nätt och jämnt existera alls.

Letar bostad. Borde leta jobb.

Överöses med råd om att satsa på mig själv.

Jag försöker, saknar bara insatsen.

Man ska vara i ständig rörelse.

Mycket lite har rört på sig under 23 år, bara

två steg bakåt och sen…stilla.

Finstilt
Kalligrafen stänker blod
omkring sig med
en pensel,
gjord av tunga bakbundna lyft.
Och andas våldsamt
i takt.
Det smärtar;
smärtar som regn i hård by.

Le Siècle
Mitt korta nittonhundratal/en hastig sejour.
Tio år och/åtta månader fick du,
resterande villkorligt/I ditt sista andetag,
det döende rycket i/elfte timmen, kastades jag
in i den ena ytterligheten/för att sedan slängas
in i nästa/Det nya, som skulle nollställa
allting tillbaka/till preneolitisk forntid, som
ett sista grymt utspel/från din sida.
Du fabricerade/narrandes ända till griften.

 Sådan var din natur/hånfull. Kan inte minnas
särskilt mycket om dig/Bara fragment av
brinnande kvalster/Våldsamheten ditt signum
och eftervärldens dom hård/Vi trodde du aldrig
skulle återuppstå/och vi tog fel.

 Istället genomled vi hur gestalten/bar nygamla kläder
i en n-e-o-k-o-n-s-e-r-v-a-t-i-v era/Fördunklade och bröt
ny mark i/våra sinnens vardagsrum.

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en
mörk tunnel vecklade han
ut sina vingar och flög när ingen såg.
Han måste leva om sitt liv.
- Tomas Tranströmer

Kanske jag förlorar mitt levebröd och bjuder ut
min säng och skjorta på auktion.
Kanske jag får ta jobb som stenhuggare eller gatsopare
och söka i boskapens spillning efter gryn.
Kanske jag tvinar bort, naken och hungrig.
Men du, Solens Fiende, jag ska inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!

Kanske du berövar mig min sista jordbit
och låter fängelset äta upp min ungdom.
Kanske du ger dig på mitt arv
från farfar; av möbler, husgeråd och fat.
Kanske du bränner upp mina dikter och böcker
och ger mitt kött åt hundarna.
Kanske du stannar kvar över vår by som en mardröm.
Men du, Solens Fiende, jag ska inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!

Kanske du släcker en fackla i min natt
och förnekar mig en kyss från min mor.
Kanske ett barn förbannar mitt folk, min far.
Kanske du rycker oförsiktiga ord ur min förtvivlan
och förfalskar min historia.
Kanske du berövar mina barn på helgdagen en kostym.
Kanske ditt förställda ansikte bedrar mina vänner.
Kanske du reser runt om mig murar, murar, murar.
Men du, Solens Fiende, jag ska inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!

Vid hamnen hänger det girlanger där en fröjd
och glad förväntan, rop och jubeldrillar,
eldiga sånger glöder i struparna.
Vid horisonten trotsar ett segel vinden
och djupet, passerar farorna.
Det är Odysseus återkomst från undergångens hav!
Solens, min bortflydda medmänniskas återkomst.
För dess ögon, för hennes, ska jag inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag
motstå, motstå, motstå!
 
- Samih al-Qasim

Igår: Den girige Juden.

Idag: Den late Greken.

Stegen i trappan
Ögonblick man andas stumt/är stunder Döden våldgästar tankarna.
Först som outhärdlig fasa/sen som smärtsam besatthet/och sist som tyst insikt.

Faust/som stirrar/inte in i den öppna brasan/utan in i vardagsrummets stenvägg.
Blicken tom och/lidelselös fastnaglad/på tredje stenen/sjätte raden.

Eller van Goghs/absintberusade sinne/som förmår ej
annat än att lida.

Josef K. sitter/i rummets eleganta fåtölj/förföljd till den mildra grad.
Hans enda kärlek/flickan med fiskhud mellan fingrarna.
Alla ska de strax gå om intet.

 
Själv fixerar jag mig/vid de mänskor som/ungt och nyss/bragts om livet.
Karaktärer som existerar/i form av projektionsbilder/i mitt huvud.

När natten besegrat dagen/så kan jag höra/dem alla:
Männen/Ynglingen/Den Lilla Flickan som kom som en stjärna/och brann ut/som en Supernova.
Och alla de övriga/jag aldrig kände. Eller... dom känns/trubbiga/påtagliga.

Alla befinns på övervåningen/och anstränger sig stort att ta sig ner.
Ibland hör jag undermedvetet/hur de går i trappan/pressar skorna mot trappstegen.
De är urskiljningsbara/ljuden väger olika.
Dom tar sig aldrig ner/men dom är alltid nära.