Konsten att göra någonting
Jag känner mig apatisk större delen av
livet numera.
Livlös utan energi, utpräglad slapphet.
Därför ska jag göra nånting.
Jag ska till måndagscaféet på Gamla Elverket.
Musik, det som får mig att
glömma alla mina olyckor,
bara jag slipper bli påmind om mig själv.
För en stund.
Då är hela världen min.
Topp Fem-Lista
Jag hatar
(utan särskild gradering)
Likgiltighet
Egoism
Tomhet
Ytlighet
Rasism
Bara för mycket för mig
Det är enbart fulländad poesi i allmänhetens tjänst, för visor har ingen prislapp, dom kan du få.
I år efter år har han följt med mig, eller jag honom? Ständigt i närheten närvarande. En stöttepelare i svåra tider, en av ljusa strålar i goda tider. Inte han personligen, men hans koncept. För jag känner honom inte, men orden är mina att dela med de många. Joakim Thåström har följt mig i 13-14 år i ord och toner. Ett inre skydd mot yttre attacker. Vad fantastiskt att vara sju år och höra Ebba Gröns energi för första gången. Förvisso förstod jag inte mycket av begrepp som "Profit", "Ung och Kåt", "Brackor", "Borgerligheten". Men o vad de alla sade nånting till mig, trots att omgivningen sa att sångerna inte gav dom ett piss. Yttre tryck.
Men ska jag vara ärlig så försvann han ifrån min aktuella världsbild i några år nånstans mellan 2002 och 2005. Däremellan hann jag vara Kent-freak, Beatlesfantast, Hårdrocksdiggare (OBS! Jag var ingen "Rocker"), Dylanfrälst m.m. Efter det döende högstadiet, särskilt efter sista hektiska halvåret i nian kom han tillbaka med besked! Då kom den totalt omvända "Skebokvarnsvägen 209" och förändrade mitt liv på flera vis. Istället för vrålande gitarrer visade Thåström mig hur kan kunde beröra mig än djupare lågmälda svårare låtar om tillbakablickar på hans liv. Det kom tajmat med att jag själv funderade på mitt liv. Sakteligen började mitt konservativa musiktycke att luckras upp och bli öppen för mångkultur (hoppas Sverigedemokrater läser detta!).
I år har Thåström nu släppt en skiva plus en Best-Of med nya låtar och nya versioner av äldre låtar. Vad kan jag säga, han som följt mig eller jag honom (?) skapar bara guld! Det ska sägas att allt han gjort inte varit särskilt upphetsande, men det är nånting nu som gjort att han fan inte har misslyckats på snart fem år! Det tog 25-30 år för honom att komma i den här formtoppen. "Kärlek är för dom" är nästintill perfekt med undantag av "Tillbaks till trehörnsgatan" och "Som tåg av längtan" som är intressanta men håller inte hela vägen. Hur fan kan karln nu då med "Be-bop-a-lula hela jävla dan" lyckas lika bra? Hur lyckas människan göra ännu en av visorna ur Dan Anderssons visskatt så levande som om han vore uppväxt i finnmarken? Jag vet inte, jag tar av mig hatten bara. Det blir bara för mycket för mig att ens tänka tanken på att försöka beskriva det finaste som finns inom mig. Lyssna därför själva på låtarna, dom kan du få!
Ljuva decembertoner
En spelmans jordafärd
Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden säj böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd. —
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. —
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så stora tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. —
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. —
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är Döden som har dansat genom Himmelmora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.
- Dan Andersson