Inatt igen
Idag rakade jag mig. Tog bort allt utom mustaschen som jag sen trimmade bara för att se hur fult det skulle se ut. Det såg fult ut. Varför har jag då den kvar?
Det känns tungt nu.
Det är för många demoner på samma gång.
Elvis Costello sjunger svår jazz på teven.
Undrar vad dom ska säga?
Om dom har tid.
Om det är det dom vill.
Den som inte ger sig till känna ska dö!
Bara för att klargöra en gång för alla: Tomas Ledin är en av de sliskigaste, vidrigaste, slemmigaste, drygaste, jävligaste textförfattare Sverige har. Bara att höra några sekunder ur en av hans jävla Kalsongrockslåtar med texter som handlar om hur han sätter på kvinnor BARA för att han tycker det är så tillfredsställande, det får mig att vilja spy. Alltså strök jag ganska snabbt alternativteorin om att jag själv anmält mig till nyhetsmailinglistan som en slags fyllegrej. Bara för att spä på min ilska så fick jag nyss ett nyhetsbrev från Live Nation om Ledins turné.
Så. Du som är ansvarig för detta, ge dig till känna på något vis. Jag låter mailen rulla in så jag kan luska vidare, men jag önskar att Du/Ni ger er till känna innan dess så jag inte går under. Tack!
Folklore Poesi 14.0
En dikesgrävares pappershjärta
Tunga släpande steg i blindo. Den sista tiden har det fumlats alldeles för mycket i mörkret.
I landskapet bortom, ett ånglok ylandes förbi och grus emot skorna när man trampar raskt.
Precis som stränderna hemma i Ljusne socken, med de höstliga vindarna i takt med
vågor som slår upp grenar och kvistar ifrån det förrädiska vattnet.
Smaken av denna hybrid är estetiskt originell. Tåget i fjärran verkar ha stannat in på stationen
och fågelkvitter fast det är november. Idag är ingenting nyktert.
Ekot av stegen förändras, karavanen går förbi murarna och är därmed nära Platsen.
Samma rytm i gången minner om dikesgrävningarna i Minnesota vid Mississippi.
Hur varje morgon inleddes punktligt med arbetarnas inmarsch (en förgyllande syn) från barackerna till de leriga landsvägarna.
Solnedgång, hämmade fötter idogt vandrandes tillbaka åter till barackerna och i slutet av månaden:
Fem dollar och slitna leder!
Ledsagad till Platsen. Ledsagaren lunkar långsamt tillbaka. En blandning av fabriksrök och fallna löv ligger i luften. Bulvanerna talar gallimatias i riktning mot ena murväggen.
På jackan har man nålat fast ett hjärta av papper.
Jag vet inte om det står någonting på det men för det skall ingen sörja!
Detta ska alltså sammanfatta mitt liv. Eller så vill man inte se att blodet verkligen är rött.
När gevären skyldras hörer jag toner först svagt, sedan starkare.
Ett dragspel gammalt, som hostar fram en melodi i F-Dur. Valstakt.
"Ready!"
Jag är blind men inte döv och hör alltså någon bakom muren?
Vem är denna hemlige trubadur?
"Aim!"
Jag fick det berättat att på de fem gevären fanns fyra kulor. På så vis undslapp någon skärselden. Så generöst, men mina tankar bor någon annanstans. Varför spelar någon vals i denna stund?
Vadan denna uppvisning av musikalitet en höstdag som denna?
"Fire!"
Svettiga förväntansfulla fingrar mot nyputsade avtryckare som klämmer åt. Kulan pressas ut av vakuumet och färdas genom tid och rum. På sin resa passerar den vidder man bara drömmer om.
Heder, hästar, bufflar, stränder, kullar, vatten.
Rymden.
På väg till Mars, där ska jag starta den första fackföreningen någonsin!
Kulan är igenom papperet och inne i hjärtat. Nu sitter jag i en godsvagn farandes genom
Mars röda stränder.
(Till Lollo, för att ha reagerat med intresse ang. för henne okände Joe Hill istället för likgiltighet. Det värmde ett hjärta!)
Teater Sláva och minnet av Joe Hill
Svagt upplyst scenutrymme. En femsträngad banjo i högra hörnet, en stege mot en vägg av kuvert i det vänstra. Framför väggen en mikrofon i stativ. In kommer mannen i vit skjorta med uppkavlade ärmar och byxor med hängslen. Med uppsökande blick ställer han sig på stegen och tar fram brev ur kuverten, de s.k. "amerikabreven". Han tänder eld på dom och de förvandlas till fjärilar av aska som faller varsamt som löv ner i kuverten igen. Daniel Rudholm personifierar i enmansföreställningen på Folkteatern i Gävle, "Sweet by and by", Joe Hill såväl som Georg Rudholm, hans farfars far som följde i Joe Hills fotspår och seglade över till Amerika. Den ene var ateist, den andre sjundedagsadventist.
Med illustrationen om det hårda arbetslivet i början av förra seklet med dagsverkementalitet spelas musiken av Joe Hill. På dragspel spelas aggressivt "The Preacher and The Slave" och i magen känns satiren i orden som fick så många för hundra år sedan att sjunga med i kör. Till musiken som växlar att framföras på just Banjon, Dragspelet, Munspelet och Sången visas levande bilder på väggen av kuvert i denna geniala scenografi. Bilder som visar att livet som arbetare i förra seklets Amerika var allt annat än glamorös. Mitt i ställer sig herr Rudholm upp, pekar på en man längst fram och säger:
- Du ser ut som en hamnarbetare, kom hit.
Mannen ställer sig upp och ställer sig bredvid. Han ger mannen ett kuvert och säger att det är hans lön som hamnarbetare, fem dollar.
- Men du får betala två dollar i hyra, och två dollar för mat från butikerna. Har du verktyg? Inte? Men då gör vi så här, du betalar en dollar i veckan och får hyra verktyg. Visa hur mycket du har kvar.
(visar ett tomt lönekuvert)
Vidare visas förhöret med Joe Hill vid gripandet en januaridag 1914, parallellt med Georg Rudholms böner till Gud. Ett brev tänder Daniel Rudholm och förvandlas till ett pappershjärta, såsom det som fästes på Joe Hill som måltavla vid avrättningen. Pappershjärtat hänger han upp i ett snöre med en klämma. Vid slutet av denna enmansföreställning, efter mycket musik och bildvisning på kuvertväggen berör en sista anekdot mig. Hur Georg Rudholm vid ett arbete 1931 (minns ej om det var skogshuggare el. nåt annat) gick tillbaka till tälten och fann en man död. Den döde hade en dollar på sig och ett kuvert där det stod: Joe Hills Aska. Ironiskt nog köpte Georg en bit mark, byggde ett hus men som brann ner och blev till aska. Han återvände bittert till familjen i Sverige.
"Sweet by and by" var en spännande och överasskande upplevelse med en speciell berättarstil värd att se!
En dikesgrävares pappershjärta