dekadenskarl

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.
                       - Erik Blomberg

Den som ärver mig skall veta att
öppna mitt testamente med ett skratt.
Hys inget hopp om bankbok eller -fack.
Två tomma händer lämnar jag kvar.
Fyller du dem själv, är saken klar.
Den som ärver mig får räkna med att ligga back.
Men vill du ändå göra det? Hjärtligt tack!

Här har du mitt testamente: Ingen kåk.
Ingen utmätningsman som vill ha bråk.
Aktier saknas helt. - Så kan det gå.
Obligationer: inga, vad jag minns.
Gitarren får du ta. Eller låt den stå.
Eller ge bort den så att den blir spelad på.

Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.
                                            - Cornelis Vreeswijk

My Will is easy to decide,
For there is nothing to divide.
My kin don't need to fuss and moan --
"Moss does not cling to rolling stone".

My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will
Good luck to all of you,
                        - Joe Hill

Frenesi
Jag äger inga drivkrafter, bara instinkter.
På dessa papper skrivs inga storslagna noveller med pikanta små svängar,
inga självkänsla-nu-böcker eller idolmaterial.
Någon slags sanning borde komma som en blixt från en klar himmel som rader på papper.
Ett ständigt, evigt plågsam frenesi löper över tillvaron som flodvågor.
Raserar hela hjärtan.
Drifter och dess primitivitet tar över istället för intellektet.
Ljumma sommarnätter och rastlösheten i förorten skall varsamt illustrera bilder av oss själva
som icke existerande medborgare i den bästa av världar.
Hösten sveper in. Berättar historier om sorg och lidande, att hettan är oss förbi.
Det är mörkt omkring dig.
Klockan är halv elva på kvällen. Du skriver, precis som jag.
Psykofarmaka, somatism, existentialism. Ibland är det skönt att glömma.
Du lider, jag lider, och aldrig ska vi mötas. Detta måste vara slutet.
Aldrig ska jag bli insläppt hos dig.
Aldrig ska jag veta, alltid ska jag svälja.
Genom natten. Hör hur dom talar i tungor.
Lovord, glåpord, få ord.
Överallt och ingenstans.
Frustration.
Hör hur dom talar.
Om sanningen.
Den vackra.
Den rannsakande verkligheten.
Hör.

Dubbelmoral
För en evighet känns det som att vi vet allt. På ett ögonblick raseras den känslan. Sekunden efter
inser man att man inte är det man anklagar
andra för att inte vara. Någon minut senare får du känslan av att du aldrig
gör nåt på riktigt. Alla dina havanden är fiktion baserade på verkliga händelser.

Du stryker försiktigt över ärren på kroppen som du
så noga studerat, räknat, känt, ångrat, glömt och fantiserat.
Varje valv har sin historia,
varje chans har du refuserat,
vartenda ord minns jag.

Du får en uppenbarelse kring ett förträngt minne som ger obehagliga känslor.
Det spyr upp gamla bekanta som skulle förklara sin naivt desperata situation.
Om passionerat erotiska erfarenheter
och promiskuösa händelser
som till sin början säger hur pass Kafka-artat det är,
som sedan innebär att man inte tillhör ångerbranschen.
"Jag är enbart en underhållare".
Det förväxlas som förståelse och tårdrypande sympati och ett betalande tack.
För att du var ju en sån som lyssna.
Nån dag och ut i
bräschen igen, mina fränder.

Vincent
Starry, starry night.
Paint your palette blue and grey,
Look out on a summer's day,
With eyes that know the darkness in my soul.
Shadows on the hills,
Sketch the trees and the daffodils,
Catch the breeze and the winter chills,
In colors on the snowy linen land.

Now I understand what you tried to say to me,
How you suffered for your sanity,
How you tried to set them free.
They would not listen, they did not know how.
Perhaps they'll listen now.

Starry, starry night.
Flaming flowers that brightly blaze,
Swirling clouds in violet haze,
Reflect in Vincent's eyes of china blue.
Colors changing hue, morning field of amber grain,
Weathered faces lined in pain,
Are soothed beneath the artist's loving hand.

Now I understand what you tried to say to me,
How you suffered for your sanity,
How you tried to set them free.
They would not listen, they did not know how.
Perhaps they'll listen now.

For they could not love you,
But still your love was true.
And when no hope was left in sight
On that starry, starry night,
You took your life, as lovers often do.
But I could have told you, Vincent,
This world was never meant for one
As beautiful as you.

Starry, starry night.
Portraits hung in empty halls,
Frameless head on nameless walls,
With eyes that watch the world and can't forget.
Like the strangers that you've met,
The ragged men in the ragged clothes,
The silver thorn of bloody rose,
Lie crushed and broken on the virgin snow.

Now I think I know what you tried to say to me,
How you suffered for your sanity,
How you tried to set them free.
They would not listen, they're not listening still.
Perhaps they never will...

- Don McLean
(en av de finaste och viktigaste kärleksförklaringarna)

Hur du mår igen.
Nu är det vår igen.
Andmoreagain.
Ord som för länge
sedan slocknat
ur mannaminne.

Ordet
Ordet färdas med ljusets hastighet.
Jag måste trycka ut ordet
och tro på det.
Ordet är mitt.
Mitt att förneka.
Ordet krymper när alkoholen kommer in
som gör pojkar till män
och kvinnor till flickor.
När ordet blivit obetydligt, agerar ruset
i mitt blod som en ångande katalysator
till att speeda på
min personlighetsklyvning.