Dikter från en f.d. student V...
Dialog
Hopplöst. Så patologiskt frustrerande
hopplöst.
Du bryr dig inte. Inte för att du varken valt
eller önskat det och ej heller
för att du får en sadistisk lust att pina mig,
utan för att du helt ärligt och anspråkslöst
inte bryr dig.
Att något så oberörbart kan vrida
mig i plågor. Som ett barn gör jag allt för att fånga
din uppmärksamhet,
och trots nederlag fortsätter jag envist.
För att jag helt
enkelt inte
förstår?
Jag förstår alltför väl och jag skrattar åt det.
Jag skrattar
åt
hela situationen och dess
allt.
Inte för att det är roligt, inte
för att ge sken av att det skulle vara
roligt inför andra eller dylikt
utan för att hela jävla tillvaron är
så helvetiskt tragisk att det finns inget
annat.
Allt är rutin, förväntningar.
Det kostar på.
Att vara
sämst.
Att inte vara rätt.
Inte nog med att du inte bryr dig,
du har tagit det steget längre.
Jag smakar på ingentinget och låter det blandas i
min hals:
Du bryr dig inte...längre.