dekadenskarl

Stegen i trappan
Ögonblick man andas stumt/är stunder Döden våldgästar tankarna.
Först som outhärdlig fasa/sen som smärtsam besatthet/och sist som tyst insikt.

Faust/som stirrar/inte in i den öppna brasan/utan in i vardagsrummets stenvägg.
Blicken tom och/lidelselös fastnaglad/på tredje stenen/sjätte raden.

Eller van Goghs/absintberusade sinne/som förmår ej
annat än att lida.

Josef K. sitter/i rummets eleganta fåtölj/förföljd till den mildra grad.
Hans enda kärlek/flickan med fiskhud mellan fingrarna.
Alla ska de strax gå om intet.

 
Själv fixerar jag mig/vid de mänskor som/ungt och nyss/bragts om livet.
Karaktärer som existerar/i form av projektionsbilder/i mitt huvud.

När natten besegrat dagen/så kan jag höra/dem alla:
Männen/Ynglingen/Den Lilla Flickan som kom som en stjärna/och brann ut/som en Supernova.
Och alla de övriga/jag aldrig kände. Eller... dom känns/trubbiga/påtagliga.

Alla befinns på övervåningen/och anstränger sig stort att ta sig ner.
Ibland hör jag undermedvetet/hur de går i trappan/pressar skorna mot trappstegen.
De är urskiljningsbara/ljuden väger olika.
Dom tar sig aldrig ner/men dom är alltid nära.