dekadenskarl

Manifest
Å vämjelse, jag har glömt mina ord. Jag kan inte längre se
bortom horisonten. Tiden gör mig blind. Vattnet gör mig
rastlös. Jag hör inte längre tonerna i mitt inre. Jag talar inte
längre vackert. Har upphört att vara någon. Har slutat vara spontan.
Förmår inte längre att förlåta. Tänker inte längre pragmatiskt.
Får aldrig slut på smärtan. Må tårarna jag inte längre gråter
berätta om en själskamrat i kris. Låt känslosvallen erinra om
röster som tystats. Men min kropp har kommit till beslut.
Om kamp för bortglömda ord, tysta toner och vackra tal.
Om strid för förlåtelse, pragmatism och välbefinnande.
Om vilja för själsro och försvunna röster.

• Den reaktionära utvecklingen skall slås tillbaka med bestämt eko!
• Den konservativa stämningen skall kastas ner i avgrunden och räkna sina hemlösa år!
• Den Nya tiden skall gå segrande ur striden till toner av Hymn och Ballad!

"Det" varpå hela det ytliga samhället vilar
Det ultimata, formidabla
att vakna bredvid motsatt kön,
för såsom att summera
gårkvällens erfarenheter
med en gudomligt helig & tacksam bön
 
Det kanske i framtid blir
ett skillingtryck att beskåda
som sjungs & sjungs för evig tid
& blir en heroiskt imponerande historia

Kanske reses ett minnesmonument
kring Platsen där vi besteg varann
som får åskådliggöra ett permanent
historiskt flöde med en existentiell garant

 Vad bryr jag mig om allmängiltigt intresse?
Det rör mig inte i ryggen
Jag ser bara min könsdrift som relevant ämne,
som mitt bidrag till eftervärlden