En arbetslös talar
Kanske jag förlorar mitt levebröd och bjuder ut
min säng och skjorta på auktion.
Kanske jag får ta jobb som stenhuggare eller gatsopare
och söka i boskapens spillning efter gryn.
Kanske jag tvinar bort, naken och hungrig.
Men du, Solens Fiende, jag ska inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!
Kanske du berövar mig min sista jordbit
och låter fängelset äta upp min ungdom.
Kanske du ger dig på mitt arv
från farfar; av möbler, husgeråd och fat.
Kanske du bränner upp mina dikter och böcker
och ger mitt kött åt hundarna.
Kanske du stannar kvar över vår by som en mardröm.
Men du, Solens Fiende, jag ska inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!
Kanske du släcker en fackla i min natt
och förnekar mig en kyss från min mor.
Kanske ett barn förbannar mitt folk, min far.
Kanske du rycker oförsiktiga ord ur min förtvivlan
och förfalskar min historia.
Kanske du berövar mina barn på helgdagen en kostym.
Kanske ditt förställda ansikte bedrar mina vänner.
Kanske du reser runt om mig murar, murar, murar.
Men du, Solens Fiende, jag ska inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag motstå!
Vid hamnen hänger det girlanger där en fröjd
och glad förväntan, rop och jubeldrillar,
eldiga sånger glöder i struparna.
Vid horisonten trotsar ett segel vinden
och djupet, passerar farorna.
Det är Odysseus återkomst från undergångens hav!
Solens, min bortflydda medmänniskas återkomst.
För dess ögon, för hennes, ska jag inte köpslå!
Till mina ådrors sista pulsslag ska jag
motstå, motstå, motstå!
- Samih al-Qasim