Orientering - Den överskattade medelklasshobbyn som blev heligförklarat
Kommer ni ihåg idrottslektionerna under grundskolan och under gymnasiet? En massa fotboll, friidrott på sommaren och hockeybockey på vintern (beroende på var man bor osv)? Kommer ni då även ihåg all orientering lärarna var så hysteriskt frälsta i? Ända sedan grundskolan så har jag avskytt orientering. Inte för att jag har något emot skog och mark, tvärt om är det rofyllt att vara i skog och mark, inte heller karta och kompass har jag någonting emot. Det är hysterin, hurtbullar, tävlingsinriktandet och den allmäna jävla medelklassenprägeln som den har. I varje fall där jag har vistats så är det människor som tycker det är "så schhhhhhhhhhönt" (dessa personer tycker det låter märkvärdigare om man uttalar skönt som man säger "kedja" istället för oss vanliga dödliga som säger skönt som det uttalas") att vara ute i skogen och orientera. Sedan kan man ju sätta sig ner på en stubbe och ta den klassiska messmörsmackan, nerkletat med vidrig sörja på fullkornsmacka till avdunstat te. En värd avkoppling från den stressiga tillvaron på kontorslandskapet, för är man ledig så är man!
På www.orientering.se så säger de att Orientering är en sport. Skitsnack säger jag, det är en medelklasshobby ursprungligen från militära topografiska övningar på 1800-talet. Har man någonsin sett många ur typisk arbetarklass som regelbundet är ute och hurtar i skogen med karta och kompass (undantag finns)? Det är just därför orientering har blivit fundamentet inom idrotten i skolan, för att medelklassen ansett det vara viktigt. Snart stundas väl golf bli nästa helgedom för barnen. Men vad vet jag, jag har aldrig varit särskilt sportig, man blir väl inte det om man är överviktig och kommer från arbetarklassen. Bättre blir det inte om klasskamraterna var sportfånar och resten av omgivningen var besatta av idrott och tävlan. Det hjälpte heller inte att jag försökt inom idrotten (Handboll ca 2 år), för vissa var det nästan än större anledning till hånande ord, för är man inte bra och producerar mycket och är drivande så blir man utesluten ur laget så att säga. Mobbing inom idrotten är vanligare än man tror.
Om orienteringen minns jag särskilt hur man skulle få VG och MVG i Idrott på högstadiet. Man var tvungen att springa nattorientering, och för att i överhuvudtaget få springa nattorienteringen så var man tvungen att ta ett X antal kontroller på "vanliga orienteringen" på idrottstimmarna i skolan. Kval till kvalet så att säga. Lärarna var också döva för kritik om man blev riktigt blöt för att man var tvungen att gå vid kärr eller dylikt; Då får du ta på dig gummistövlar. Skulle man säga att man inte hade gummistövlar så kunde man hänvisas till någon butik där man kunde köpa dem. Återigen, det hjälpte inte att man försökte heller inom skolidrotten. När jag sprang terränglöpning så lär det sett lustigt ut när jag stånkandes blev omsprungen flera gånger, svetten rann och man kände sig allmänt hånad. Men man blev väl ett gott skratt åt de bättre lämpade och jag fick till slut VG i nian i idrott för att jag "kämpat" på terränglöpningen. Det tror fan det.
På gymnasiet förföljde orienteringen mig också, men vid det laget var man så trött på och likgiltig emot allt vad idrott innebar och så dåligt som jag presterade har jag nog aldrig tidigare gjort. Ändå gick jag ut med MVG i idrott från gymnasiet. Jag ser det som min hämnd på alla dåliga minnen av idrott och då särskilt orientering. Sammanfattningsvis så är orientering inte roligt, det är en överskattad hobby som fått alldeles för mycket uppmärksamhet av idrottslärarna och läroplanen. Låt träna upp lagmoral och laganda inom skolidrotten där man indirekt förebygger all form av mobbing i lagsportsutövning mer än stor vikt på individuella prestationer. Banna orientering från skolan och översitteriet inom all form av idrottsutövning!
Orientering är den bästa idrotts grenen som någonsin funnits. Det är avkopplande utmanande och alldeles underbart. medelklass hobby håller jag inte med om.
Jag kommer från en familj som alltid haft det bra ställt och vi har genom många år varit engagerade i orientering. Vänliga hälsningar Lina .O
Den är allt annat än bäst, den är mycket överskattad. Särskilt påtagligt blir överskattningen när skolan i alla år tvingar på timmar efter timmar med orientering. Det är acceptabelt att det är med på grundskolan några gånger per läsår vid s.k. "säsong". Men när det istället börjar handla om idrottslärarnas egna besatthet av "sporten" än läroplanen så har det allvarligt gått för långt.
Alla gillar inte, ej heller, mäktar med orientering. I det längsta tror jag det nyttigaste vore att satsa på laganda inom skolidrotten så det ev. påverkar vardagen i övrigt i hur man behandlar människor.
Personligen har jag år ut och år in fått höra medelklassen skryta om semesterveckorna, helgerna, loven m.m. som gått åt till orientering, camping och dylikt. Och ska tilläggas med en översittarattityd vars syfte är att trycka ner i halsen på människor som inte har intresse eller möjlighet att göra sånna saker som medelklassen gör.
Jag har mött alltför många som tror att alla åker på Thailandssemester varje år.
Själv kommer jag från arbetarklassen men har gått med många medelklassbarn som har satt sin bakgrundsprägel i den miljön.
Väldigt bra skrivet Kalle! Igenkänningsfaktor 2.0.
Igenkänningsfaktor 2.0.
Du har helt rätt tänk, idrotten bör sträva efter att öka barn och ungdomars självkänsla, inte skruva upp prestationsvolymen ytterligare. Alla föräldrar har inte råd att låta sina barn sysselsätta sig med en sportaktivitet vid sidan av skolan som ofta kostar vansinnigt mycket pengar.
Jag kommer också från arbetarklassen och har inte under min uppväxt saknat medelklassens självklarheter överhuvudtaget. Däremot så har skolidrotten gett mig en otrolig ångest och känsla av att inte duga.
Skolidrotten är en plats där mobbingen och utanförskapet verkligen får blomma ut. Jag försöker fortfarande förtränga alla hundratals gånger jag sett mitt namn sist på resultattavlan, blivit vald sist till laget - ibland inte vald alls. Blickarna och det eviga suckandet. Tävla, tävla, tävla! Och stå ut i ur och skur. Jag vill glömma utvärderingslapparna till utvecklingssamtalen där idrottslärararen alltid påpekade ens brister. Aldrig var något gott nog.
Idrotten har förutsättningar men som det ser ut nu så får somliga barn genomlida de där timmarna och andas ut igen..när det äntligen är över.
Fortsätt skriv Kalle! Du gör det väldigt bra.