dekadenskarl

Folklore Poesi 6.0

Bekännelser
Trägolv, kyla och mörker.
En spotlightlampa i änden av rummet
fyller i det mörkret försummar.
Vid fönstret bolmas rök från en cigarett
som stiger mot taket och visslar som en vind ut genom
springan ovanför fönsterbrädan,
en spion i kärlekens hus.
Du ställer dig i det oupplysta hörnet och låtsas.
Du betraktar rökens dramaturgi, jag känner din observation
skära sår på min rygg
som är väl markerad ifrån dig.
Ett andlöst leende kröks på dina läppar, när du i stunder 
som dessa viskar
vackra lögner till mig sensuellt.
Över pompösa ord
och storartade meningar ligger sanningen
som en dimma,
likt den höstmorgon som är vår vänskap.

Det var nånting du sa som skar ett hål i mig,
nånting som ströp ett band kring mig.
Jag minns en tid då du älskade mig,
då du höll mig högst över alla andra.
Allt jag ville ha
lovade
du mig att ge.
En gång ville jag ha kvar dig imorgon
men du tynade i natten.
Sedan visade det sig
att du
aldrig funnits,
varken idag eller igår.
Du var en
illusion,
ett spöke från en svunnen dröm som drunknat
i mitt hjärta.

Jag minns en tid då jag
fanns i ditt medvetande, nånting levande
i nånting dött.
Jag minns hur jag var en känsla i ditt inre, en puls
i ditt omlopp.
Men nu är du död igen, min bäste vän.
Din själ glömmer
jag aldrig när du blåser
frusna vindar mot
min rygg som river sår
och dödar hud.
Mina ögon
ids inte se dina,
skarpt iakttagande och ständigt
kalla.
I dom står det skrivet:
Aldrig mer!

Tänker litet på Gunnar Ekelöfs diktsamling "om hösten" när jag läser det här, som jag för övrigt håller varmt om hjärtat. Otroligt gripande och fint, Kalle.