dekadenskarl

Den druckne matrosens sång (sommarvisa 1)

Lyft glaset från bordet och sjung, Tore Johnson!
Varför sitter du stendöv och tyst?
Jag har verkligen tänkt slå ihjäl däj, Tore Johnson,
för det du min hustru har kysst!
Tore Johnson, berätta, berätta,
hur det var när du kom till min hustrus hus!
Satt hon ensam och längtade, liten?
Var hon krånglig först - var det bara en gång?
Var hon het, var hon retsam mot däj?
Och en sak vill jag veta, Johnson:
fick du kyssar där för helvete, säj!

 

Varför tog du, Tore Johnson, min hustru från mäj?
Jag som slitit för min sängplats från Kap till Hull -
Minns du natten vid Holy Hook fyrskepp?
Hög sjö - hunger - och månen var full -
la - la - la - och du var då min tappraste vän -
och tänker jag efter, Tore, så kanske du är det än.

 

Men varför ser du ner, Tore Johnson?
Dina ögon törs jag se, ändå!
Men din blick är ju sjuk som tyfus,
och pannan som malaria grå!

Nu finns det fyra ögon i denna lustiga värld,
som jag aldrigi törs se in i mer -
Två stirrar mot krogens slaskiga golv,
och två drömmer vid egen härd.

Fyra sjuka ögon, och min enda vän har jag mist,
och allt har gudarna skickat mäj sen jag var älskad sist!
Du hav som tar våra krafter och saltar vårt fattiga blod,
om du vill ta mina vänner, då vore världen god!
Men min hustru tar dem i stället, och jag är en ensam man,
som får älska whisky och hamnhotell och skökor så gott jag kan.

 

Dan "Black Jim" Andersson

Vacker dikt, det där. Han kunde verkligen skriva melankoliskt, Dan Andersson.