dekadenskarl

Själens skäl stjäl min själ
Det borde ha varit jag som setat på estradljumma berg
spelandes på en nylonsträngad jag döpt till "Streberism" från vår ungdom,
med hormonella fingrar glidandes på
greppbrädan.
Det borde ha varit jag som druckit stekta likörer
och vin i köket med "DIG"
över en dos leverne, i ett virrvarr av skrapande stolsben
och penetrerande, nakna lampor.
Det borde ha varit jag som upplevt landskapet
mellan "Tid" och "Evighet", 
"Ljus" och "Mörker".
Mellan "Despotism" och "Upplysning".
Det borde ha varit jag
som balanserat femkronan ut i fingerspetsarna,
vandrades från nagel till nagel.

Men egentligen är inte förändringen
större än oss själva.
Egentligen är jag ganska anonym.
 
I allt väsentligt borde det ha varit jag.

Manifest
Å vämjelse, jag har glömt mina ord. Jag kan inte längre se
bortom horisonten. Tiden gör mig blind. Vattnet gör mig
rastlös. Jag hör inte längre tonerna i mitt inre. Jag talar inte
längre vackert. Har upphört att vara någon. Har slutat vara spontan.
Förmår inte längre att förlåta. Tänker inte längre pragmatiskt.
Får aldrig slut på smärtan. Må tårarna jag inte längre gråter
berätta om en själskamrat i kris. Låt känslosvallen erinra om
röster som tystats. Men min kropp har kommit till beslut.
Om kamp för bortglömda ord, tysta toner och vackra tal.
Om strid för förlåtelse, pragmatism och välbefinnande.
Om vilja för själsro och försvunna röster.

• Den reaktionära utvecklingen skall slås tillbaka med bestämt eko!
• Den konservativa stämningen skall kastas ner i avgrunden och räkna sina hemlösa år!
• Den Nya tiden skall gå segrande ur striden till toner av Hymn och Ballad!

"Det" varpå hela det ytliga samhället vilar
Det ultimata, formidabla
att vakna bredvid motsatt kön,
för såsom att summera
gårkvällens erfarenheter
med en gudomligt helig & tacksam bön
 
Det kanske i framtid blir
ett skillingtryck att beskåda
som sjungs & sjungs för evig tid
& blir en heroiskt imponerande historia

Kanske reses ett minnesmonument
kring Platsen där vi besteg varann
som får åskådliggöra ett permanent
historiskt flöde med en existentiell garant

 Vad bryr jag mig om allmängiltigt intresse?
Det rör mig inte i ryggen
Jag ser bara min könsdrift som relevant ämne,
som mitt bidrag till eftervärlden

Livet är en dröm ibland
Kanske ska vi aldrig dö?
Kanske är döden det enda löftet som livet aldrig sviker oss med?
Kanske är melankoli det enda förutsägbara
haveri?
Kanske ska jag förstå? Eller kanske
förmå
mig att stänga av allt det inre.
Kanske ska jag hänge mig åt
nånting poänglöst, att bara bli?
Sova, vila, slappa och omringa mig av
ytligheter.
Det kanske är så.

[Tänk vad man kan få inspiration av att sätta sig i sin gamla skolas bibliotek och känna av stämningarna.
Tack till Maria, Cornelis, Fred Åkerström m.m.]

Blått gräs
Det är förbi.
Över oss, förbi. Oss, i gräset lealösa.
Naturen är Spegeln.
Rutor, Segel, Skor, Tyg.
Allt sånt är väsentligt.
Relevanta
i
tider
som
dessa.
Stämsång till gitarr-arr, ekar i hjärtats svettiga bultanden
vilken vi kastar i floden.
Och vi dansar livligt.
Trots att vi inte kan drömma.
Trots att mina drömmar är skrivna av Brecht, en angenäm paradox.
Du odlar tårar på min kind som jag vackert får skörda
med rakblad.
Berlin, min vän.
Horribla meningar på dig, på mig.
Tåget, rälsen som Autobahn bred.
Jag är själsligt ständigt på väg dit.
När vi möts igen blir det för sista gången.

En dikesgrävares pappershjärta
Tunga släpande steg i blindo. Den sista tiden har det fumlats alldeles för mycket i mörkret.
I landskapet bortom, ett ånglok ylandes förbi och grus emot skorna när man trampar raskt.
Precis som stränderna hemma i Ljusne socken, med de höstliga vindarna i takt med
vågor som slår upp grenar och kvistar ifrån det förrädiska vattnet.
Smaken av denna hybrid är estetiskt originell. Tåget i fjärran verkar ha stannat in på stationen
och fågelkvitter fast det är november. Idag är ingenting nyktert.
Ekot av stegen förändras, karavanen går förbi murarna och är därmed nära Platsen.
Samma rytm i gången minner om dikesgrävningarna i Minnesota vid Mississippi.
Hur varje morgon inleddes punktligt med arbetarnas inmarsch (en förgyllande syn) från barackerna till de leriga landsvägarna.
Solnedgång, hämmade fötter idogt vandrandes tillbaka åter till barackerna och i slutet av månaden:
Fem dollar och slitna leder!

Ledsagad till Platsen. Ledsagaren lunkar långsamt tillbaka. En blandning av fabriksrök och fallna löv ligger i luften. Bulvanerna talar gallimatias i riktning mot ena murväggen.
På jackan har man nålat fast ett hjärta av papper.
Jag vet inte om det står någonting på det men för det skall ingen sörja!
Detta ska alltså sammanfatta mitt liv. Eller så vill man inte se att blodet verkligen är rött.
När gevären skyldras hörer jag toner först svagt, sedan starkare.
Ett dragspel gammalt, som hostar fram en melodi i F-Dur. Valstakt.
"Ready!"
Jag är blind men inte döv och hör alltså någon bakom muren?
Vem är denna hemlige trubadur?
"Aim!"
Jag fick det berättat att på de fem gevären fanns fyra kulor. På så vis undslapp någon skärselden. Så generöst, men mina tankar bor någon annanstans. Varför spelar någon vals i denna stund?
Vadan denna uppvisning av musikalitet en höstdag som denna?
"Fire!"
Svettiga förväntansfulla fingrar mot nyputsade avtryckare som klämmer åt. Kulan pressas ut av vakuumet och färdas genom tid och rum. På sin resa passerar den vidder man bara drömmer om.
Heder, hästar, bufflar, stränder, kullar, vatten.
Rymden.
På väg till Mars, där ska jag starta den första fackföreningen någonsin!
Kulan är igenom papperet och inne i hjärtat. Nu sitter jag i en godsvagn farandes genom
Mars röda stränder.

(Till Lollo, för att ha reagerat med intresse ang. för henne okände Joe Hill istället för likgiltighet. Det värmde ett hjärta!)

Ambivalens utan motstycke
Jag kan inte illustrera ingenting.
Min idé om ingenting är fyllt
med för mycket någonting.
Lägg ett blad på mitt bord och du vill hellre gå.
Jag ser det ej så.
Det påstår jag
att det är en sån dag idag.
Varma glas går ju ofta itu när kalla vindar styckar
bit för bit.
Strålar ifrån kvarterskrogen på gatan,
det vet hon om.
Där är hon ljuvlig var kväll såsom förr.
Hennes själ förskönar overklighetens frenesi
i ofoglig dimma av spritförmynderi.
Den tredje, den tredje.
Till skogen ämnar jag fly en kväll,
för att det finns inga enkla konversationer.
Vi kränger oss med för mycket tid
och tänker på allt som är
fult, lyckligt och halt.
Ehuru ilar smärtan när vi i febervånda söker tröst i
den dimmiga fallunden under förrädiska nätter,
din hand längtandes efter ett stycke sanning.
Varma dagar stöps om intet till antastliga produkter.
Lämna heroinet i fred och följ med ut på tarvligheter!
Låtom håret fladdra som osurrade rep
i vinden och sätt sandaler på fötterna.
Vi ska finna livet runt hörnet.
(tillägnat Lollo)

Till Bo Widerberg
Mina tankar är bly som färdas i ljusets hastighet
i tyngdlöshetens mörker.
Trycket av miljarder vakuumförpackade tankegångar
förslås i intervaller.
Alla är de onumrerade stycken av liv ännu utan uttryck.
Ett sådant medvetande
om sinnestillvaro tillfaller inte majoriteten,
en bekväm bourgeoisie till omedgörlig attack.
Konflikten står mellan Guds eller Människans existens,
vilken är adekvat?
Träldomen i det fria väst,
ett slags samhällets spelregler, där tillkommer ditt himmelrike
när all tid är slut.
Frihet smakar bäst åtråvärd.
Eller varför inte den egenheten du har att låta konsten
leda dig och inte tvärtom, skildra det som bara sker.
Få förstod men ur mörker kommer ljus evigt brinnande, vägledande.
Från Malmö
till Båstad via Salt Lake City-Gävle-Hanoi,
länge har vi rest.
Slitna liv som ska göra den sista resan
bli omringad av skuggor.
Innan din själ förevigas sitter jag bredvid
som din trogne Sancho Panza och kämpar
till det sista mot väderkvarnarna.
Själen blev fri
1 maj, 1997.

Frenesi
Jag äger inga drivkrafter, bara instinkter.
På dessa papper skrivs inga storslagna noveller med pikanta små svängar,
inga självkänsla-nu-böcker eller idolmaterial.
Någon slags sanning borde komma som en blixt från en klar himmel som rader på papper.
Ett ständigt, evigt plågsam frenesi löper över tillvaron som flodvågor.
Raserar hela hjärtan.
Drifter och dess primitivitet tar över istället för intellektet.
Ljumma sommarnätter och rastlösheten i förorten skall varsamt illustrera bilder av oss själva
som icke existerande medborgare i den bästa av världar.
Hösten sveper in. Berättar historier om sorg och lidande, att hettan är oss förbi.
Det är mörkt omkring dig.
Klockan är halv elva på kvällen. Du skriver, precis som jag.
Psykofarmaka, somatism, existentialism. Ibland är det skönt att glömma.
Du lider, jag lider, och aldrig ska vi mötas. Detta måste vara slutet.
Aldrig ska jag bli insläppt hos dig.
Aldrig ska jag veta, alltid ska jag svälja.
Genom natten. Hör hur dom talar i tungor.
Lovord, glåpord, få ord.
Överallt och ingenstans.
Frustration.
Hör hur dom talar.
Om sanningen.
Den vackra.
Den rannsakande verkligheten.
Hör.

Dubbelmoral
För en evighet känns det som att vi vet allt. På ett ögonblick raseras den känslan. Sekunden efter
inser man att man inte är det man anklagar
andra för att inte vara. Någon minut senare får du känslan av att du aldrig
gör nåt på riktigt. Alla dina havanden är fiktion baserade på verkliga händelser.

Du stryker försiktigt över ärren på kroppen som du
så noga studerat, räknat, känt, ångrat, glömt och fantiserat.
Varje valv har sin historia,
varje chans har du refuserat,
vartenda ord minns jag.

Du får en uppenbarelse kring ett förträngt minne som ger obehagliga känslor.
Det spyr upp gamla bekanta som skulle förklara sin naivt desperata situation.
Om passionerat erotiska erfarenheter
och promiskuösa händelser
som till sin början säger hur pass Kafka-artat det är,
som sedan innebär att man inte tillhör ångerbranschen.
"Jag är enbart en underhållare".
Det förväxlas som förståelse och tårdrypande sympati och ett betalande tack.
För att du var ju en sån som lyssna.
Nån dag och ut i
bräschen igen, mina fränder.

Ordet
Ordet färdas med ljusets hastighet.
Jag måste trycka ut ordet
och tro på det.
Ordet är mitt.
Mitt att förneka.
Ordet krymper när alkoholen kommer in
som gör pojkar till män
och kvinnor till flickor.
När ordet blivit obetydligt, agerar ruset
i mitt blod som en ångande katalysator
till att speeda på
min personlighetsklyvning.