dekadenskarl

Hommage 
Fyllsjuka rödsprängda ögon stirrar blint på mig i hambotakt. De vittnar om gårdagens
uppoffringar och snedsteg.
Mitt tillstånd ber om tid till självläkande och i öronen
sprängs Finland till intet av känslostormar.
En stjärna föll idag sliten, vit och kall.
I tusen år brann den varm och skänkte ljus i det fumliga mörkret.
För varje ljusår
blev den mattare och avslagen p.g.a. tydarfanatikernas
hatiska frontalattacker.
Ingen vet varför...
In i tidens ände sjöng den stolt
"Pie in the sky" tills dess krasch och den upphörde att existera.
Men en sång kan inte arkebuseras.
Den vita karga kroppens död blev ett ikoniskt avtryck att
beskåda i skyn.

20 år?
40 år?
60 år?
Hur långt tid bakåt krävs för att jag ska göra avtryck?
Min hängivelse blir att gagna vardaglighetens sinnesro och heta vatten.
Livet bara blir...
Varför vakna när man kan sova, varför orka när man inte räcker till?
Allt känns som sensommar i september.
Hösten var blev du av?

Detta måste vara det alla talat om, triumfens ögonblick för nån annan.
Själv befinner jag mig på resande fot i
allemansland på jakt efter självuppfyllandet mot
manchestertygsbeklädda sittplatser som skaver.
Ångesten, döden och ensamheten som gror i min kropp
tar igen på mig steg för steg, dag för dag.
Runt hörnet står de som apokalypsens ryttare och vill indriva mig till sin samling.
Regnet föll den kvällen.