dekadenskarl

Frenesi
Jag äger inga drivkrafter, bara instinkter.
På dessa papper skrivs inga storslagna noveller med pikanta små svängar,
inga självkänsla-nu-böcker eller idolmaterial.
Någon slags sanning borde komma som en blixt från en klar himmel som rader på papper.
Ett ständigt, evigt plågsam frenesi löper över tillvaron som flodvågor.
Raserar hela hjärtan.
Drifter och dess primitivitet tar över istället för intellektet.
Ljumma sommarnätter och rastlösheten i förorten skall varsamt illustrera bilder av oss själva
som icke existerande medborgare i den bästa av världar.
Hösten sveper in. Berättar historier om sorg och lidande, att hettan är oss förbi.
Det är mörkt omkring dig.
Klockan är halv elva på kvällen. Du skriver, precis som jag.
Psykofarmaka, somatism, existentialism. Ibland är det skönt att glömma.
Du lider, jag lider, och aldrig ska vi mötas. Detta måste vara slutet.
Aldrig ska jag bli insläppt hos dig.
Aldrig ska jag veta, alltid ska jag svälja.
Genom natten. Hör hur dom talar i tungor.
Lovord, glåpord, få ord.
Överallt och ingenstans.
Frustration.
Hör hur dom talar.
Om sanningen.
Den vackra.
Den rannsakande verkligheten.
Hör.