dekadenskarl

Dubbelmoral
För en evighet känns det som att vi vet allt. På ett ögonblick raseras den känslan. Sekunden efter
inser man att man inte är det man anklagar
andra för att inte vara. Någon minut senare får du känslan av att du aldrig
gör nåt på riktigt. Alla dina havanden är fiktion baserade på verkliga händelser.

Du stryker försiktigt över ärren på kroppen som du
så noga studerat, räknat, känt, ångrat, glömt och fantiserat.
Varje valv har sin historia,
varje chans har du refuserat,
vartenda ord minns jag.

Du får en uppenbarelse kring ett förträngt minne som ger obehagliga känslor.
Det spyr upp gamla bekanta som skulle förklara sin naivt desperata situation.
Om passionerat erotiska erfarenheter
och promiskuösa händelser
som till sin början säger hur pass Kafka-artat det är,
som sedan innebär att man inte tillhör ångerbranschen.
"Jag är enbart en underhållare".
Det förväxlas som förståelse och tårdrypande sympati och ett betalande tack.
För att du var ju en sån som lyssna.
Nån dag och ut i
bräschen igen, mina fränder.