dekadenskarl

En dikesgrävares pappershjärta
Tunga släpande steg i blindo. Den sista tiden har det fumlats alldeles för mycket i mörkret.
I landskapet bortom, ett ånglok ylandes förbi och grus emot skorna när man trampar raskt.
Precis som stränderna hemma i Ljusne socken, med de höstliga vindarna i takt med
vågor som slår upp grenar och kvistar ifrån det förrädiska vattnet.
Smaken av denna hybrid är estetiskt originell. Tåget i fjärran verkar ha stannat in på stationen
och fågelkvitter fast det är november. Idag är ingenting nyktert.
Ekot av stegen förändras, karavanen går förbi murarna och är därmed nära Platsen.
Samma rytm i gången minner om dikesgrävningarna i Minnesota vid Mississippi.
Hur varje morgon inleddes punktligt med arbetarnas inmarsch (en förgyllande syn) från barackerna till de leriga landsvägarna.
Solnedgång, hämmade fötter idogt vandrandes tillbaka åter till barackerna och i slutet av månaden:
Fem dollar och slitna leder!

Ledsagad till Platsen. Ledsagaren lunkar långsamt tillbaka. En blandning av fabriksrök och fallna löv ligger i luften. Bulvanerna talar gallimatias i riktning mot ena murväggen.
På jackan har man nålat fast ett hjärta av papper.
Jag vet inte om det står någonting på det men för det skall ingen sörja!
Detta ska alltså sammanfatta mitt liv. Eller så vill man inte se att blodet verkligen är rött.
När gevären skyldras hörer jag toner först svagt, sedan starkare.
Ett dragspel gammalt, som hostar fram en melodi i F-Dur. Valstakt.
"Ready!"
Jag är blind men inte döv och hör alltså någon bakom muren?
Vem är denna hemlige trubadur?
"Aim!"
Jag fick det berättat att på de fem gevären fanns fyra kulor. På så vis undslapp någon skärselden. Så generöst, men mina tankar bor någon annanstans. Varför spelar någon vals i denna stund?
Vadan denna uppvisning av musikalitet en höstdag som denna?
"Fire!"
Svettiga förväntansfulla fingrar mot nyputsade avtryckare som klämmer åt. Kulan pressas ut av vakuumet och färdas genom tid och rum. På sin resa passerar den vidder man bara drömmer om.
Heder, hästar, bufflar, stränder, kullar, vatten.
Rymden.
På väg till Mars, där ska jag starta den första fackföreningen någonsin!
Kulan är igenom papperet och inne i hjärtat. Nu sitter jag i en godsvagn farandes genom
Mars röda stränder.

(Till Lollo, för att ha reagerat med intresse ang. för henne okände Joe Hill istället för likgiltighet. Det värmde ett hjärta!)