Folklore Poesi 13.0
Ambivalens utan motstycke
Jag kan inte illustrera ingenting.
Min idé om ingenting är fyllt
med för mycket någonting.
Lägg ett blad på mitt bord och du vill hellre gå.
Jag ser det ej så.
Det påstår jag
att det är en sån dag idag.
Varma glas går ju ofta itu när kalla vindar styckar
bit för bit.
Strålar ifrån kvarterskrogen på gatan,
det vet hon om.
Där är hon ljuvlig var kväll såsom förr.
Hennes själ förskönar overklighetens frenesi
i ofoglig dimma av spritförmynderi.
Den tredje, den tredje.
Till skogen ämnar jag fly en kväll,
för att det finns inga enkla konversationer.
Vi kränger oss med för mycket tid
och tänker på allt som är
fult, lyckligt och halt.
Ehuru ilar smärtan när vi i febervånda söker tröst i
den dimmiga fallunden under förrädiska nätter,
din hand längtandes efter ett stycke sanning.
Varma dagar stöps om intet till antastliga produkter.
Lämna heroinet i fred och följ med ut på tarvligheter!
Låtom håret fladdra som osurrade rep
i vinden och sätt sandaler på fötterna.
Vi ska finna livet runt hörnet.
(tillägnat Lollo)