Ljuva decembertoner
En spelmans jordafärd
Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden säj böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,
han led ofta brist på husrum och bröd. —
Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,
och när hetare blir dagen går man trött. —
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon blomma som har dött.
Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,
går en tystnad genom morgonvaknad teg,
och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog
mitt i rosorna så stora tunga steg.
Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,
han har lyktat sina hemlösa år. —
Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,
jag skulle spela hela vägen där han går!
Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,
gungas tröttsamt genom solens bleka ro.
Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,
hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.
Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,
och de böja sina huvun som i bön.
Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,
mitt i äng som under daggen lyser grön.
Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggåln i Torberga går. —
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämra rosorna och visa sina sår.
Det är Döden som har dansat genom Himmelmora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.
Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.
- Dan Andersson
Inatt igen
Idag rakade jag mig. Tog bort allt utom mustaschen som jag sen trimmade bara för att se hur fult det skulle se ut. Det såg fult ut. Varför har jag då den kvar?
Det känns tungt nu.
Det är för många demoner på samma gång.
Elvis Costello sjunger svår jazz på teven.
Undrar vad dom ska säga?
Om dom har tid.
Om det är det dom vill.
Den som inte ger sig till känna ska dö!
Bara för att klargöra en gång för alla: Tomas Ledin är en av de sliskigaste, vidrigaste, slemmigaste, drygaste, jävligaste textförfattare Sverige har. Bara att höra några sekunder ur en av hans jävla Kalsongrockslåtar med texter som handlar om hur han sätter på kvinnor BARA för att han tycker det är så tillfredsställande, det får mig att vilja spy. Alltså strök jag ganska snabbt alternativteorin om att jag själv anmält mig till nyhetsmailinglistan som en slags fyllegrej. Bara för att spä på min ilska så fick jag nyss ett nyhetsbrev från Live Nation om Ledins turné.
Så. Du som är ansvarig för detta, ge dig till känna på något vis. Jag låter mailen rulla in så jag kan luska vidare, men jag önskar att Du/Ni ger er till känna innan dess så jag inte går under. Tack!
Teater Sláva och minnet av Joe Hill
Svagt upplyst scenutrymme. En femsträngad banjo i högra hörnet, en stege mot en vägg av kuvert i det vänstra. Framför väggen en mikrofon i stativ. In kommer mannen i vit skjorta med uppkavlade ärmar och byxor med hängslen. Med uppsökande blick ställer han sig på stegen och tar fram brev ur kuverten, de s.k. "amerikabreven". Han tänder eld på dom och de förvandlas till fjärilar av aska som faller varsamt som löv ner i kuverten igen. Daniel Rudholm personifierar i enmansföreställningen på Folkteatern i Gävle, "Sweet by and by", Joe Hill såväl som Georg Rudholm, hans farfars far som följde i Joe Hills fotspår och seglade över till Amerika. Den ene var ateist, den andre sjundedagsadventist.
Med illustrationen om det hårda arbetslivet i början av förra seklet med dagsverkementalitet spelas musiken av Joe Hill. På dragspel spelas aggressivt "The Preacher and The Slave" och i magen känns satiren i orden som fick så många för hundra år sedan att sjunga med i kör. Till musiken som växlar att framföras på just Banjon, Dragspelet, Munspelet och Sången visas levande bilder på väggen av kuvert i denna geniala scenografi. Bilder som visar att livet som arbetare i förra seklets Amerika var allt annat än glamorös. Mitt i ställer sig herr Rudholm upp, pekar på en man längst fram och säger:
- Du ser ut som en hamnarbetare, kom hit.
Mannen ställer sig upp och ställer sig bredvid. Han ger mannen ett kuvert och säger att det är hans lön som hamnarbetare, fem dollar.
- Men du får betala två dollar i hyra, och två dollar för mat från butikerna. Har du verktyg? Inte? Men då gör vi så här, du betalar en dollar i veckan och får hyra verktyg. Visa hur mycket du har kvar.
(visar ett tomt lönekuvert)
Vidare visas förhöret med Joe Hill vid gripandet en januaridag 1914, parallellt med Georg Rudholms böner till Gud. Ett brev tänder Daniel Rudholm och förvandlas till ett pappershjärta, såsom det som fästes på Joe Hill som måltavla vid avrättningen. Pappershjärtat hänger han upp i ett snöre med en klämma. Vid slutet av denna enmansföreställning, efter mycket musik och bildvisning på kuvertväggen berör en sista anekdot mig. Hur Georg Rudholm vid ett arbete 1931 (minns ej om det var skogshuggare el. nåt annat) gick tillbaka till tälten och fann en man död. Den döde hade en dollar på sig och ett kuvert där det stod: Joe Hills Aska. Ironiskt nog köpte Georg en bit mark, byggde ett hus men som brann ner och blev till aska. Han återvände bittert till familjen i Sverige.
"Sweet by and by" var en spännande och överasskande upplevelse med en speciell berättarstil värd att se!
En dikesgrävares pappershjärta
Mårten Palme och Expressen önsketänker
Dagen efter den stora stormen som dock fortsätter. Frågan som ställs: Har Expressen fått ett Watergate-scoop? På löpsedeln (2009-10-24) står med feta, drypande, hämndgiriga bokstäver: Guillou Agent Åt Sovjet.
Från 1966 och fem år framöver ska Guillou haft kontinuerlig kontakt med en person ifrån KGB som först artade sig i en slags politisk och vänskaplig relation men sedan till att vara ett otäckt värvningsförsök till den outtalat uttalade fienden: Sovjetunionen tillika Warzawapakten. För så var det nämligen vid denna tidpunkt att Sverige skulle förhålla sig neutralt i kalla kriget men Sovjet var fienden och USA var våra vänner. Motsägelsefullt jovisst, men här förhöll sig liberal dubbelmoral större än neutralitetspolitik.
Hur som haver, Jan Guillou berättar att det snarare var rent journalistiskt för honom, en chans att skriva hur KGB opererade i Sverige, samt hur han skrivit om hur ett visst ungdomsförbund stod i Vietnamfrågan. Ett legalt extraknäck och tämligen harmlöst i jämförelse med vad andra sysslade med vid den här tiden.
Gunnar Ekberg, denne oerhört manipulativa person som utan samvete då som nu stolt var agent åt IB (Informationsbyrån alt. Inhämtning Birger (Elmér) eller som han kallade den, "Firman". Från början var han dykare som fick i uppdrag att dyka på ett Sovjetfartyg. Därefter erbjöd "handledarna från underrättelsetjänsten" honom att bli infiltratör i, i stort sett, de allra flesta vänstergrupper vid den här tiden som: Svensk-Kubanskaföreningen, FNL, KFML, Palestinagrupperna etc. Fortfarande med rent mjöl i påsen enligt honom. I år kom han nämligen ut med sin bok "De ska ju ändå dö: tio år i en svensk underrättelsetjänst". En slags uppgörelse med IB-Affären där han hängdes ut i FiB/Kulturfront och tvingades lämna landet med skyddad identitet (mycket sentimentalt beskrivet i medierna då). Jan Guillou var en nyttig idiot åt den betydligt mer erfarne och intellektuelle Ekberg som lurat honom i flera år under deras engagemang i Palestinagrupperna, och rapporterat uppgifter till Firman om alla "olagligheter" de hittat på. Att Ekberg efter sin tid vid ett Palestinskt flyktingläger lämnat uppgifter till Shin Beth där flyktinglägret en tid senare blev bombat av Israelisk militär var ju inte olagligt. Smått omoraliskt möjligen, men fullt nödvändigt.
Ställ IB och Gunnar Ekbergs gärningar mot Guillous kontakter med sovjetiska säkerhetstjänsten och det framstår tydligt vilka som är förrädare. Vad vi också kan ana att vid den här tiden var det säkerligen inte särskilt ovanligt att journalister, militärer och dylikt hade kontakter i både den ena och den andra underrättelsetjänsten. Men Expressen håller fast i sitt stora scoop, trots att även SÄPO bagatelliserat Guillous kontakt i KGB. Men man skall inte bli förvånad när de borgerliga medierna vid tiden för IB-rättegången fungerade som en allmän hallelujahkör till de politiska domsluten. De skrev under på formuleringen att det indirekta uppsåtet låg i att "pojkarna" visste att ryssar kunde läsa.
Särskilt skadeglad blev nu Mårten Palme, den f.d. statsministerns son när han läste Expressen om Guillou.
- På sätt och vis är ju detta en upprättelse för honom (Olof Palme), sade han till tidningen.
Hur glad blev du Mårten? Kanske lika skadeglad när din fader nöjt på publicistklubben fällde orden om Peter Bratt vid Geijeraffären: Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen.
Eller beviset på Palmes oskuld ligger kanske i hans förklaring till varför en olaglig spionbyrå infiltrerat vänstergrupper: Vad vore KFML utan SÄPO att hänga upp sig på?
Var det hederligt av din far, Mårten, att skicka ut försvarsminister Sven Andersson i stridens hetta under IB-avslöjandet medan han själv inte yttrade någonting? Det står nu tydligen svart på vitt att Jan Guillou de facto var en spion som dömdes helt och fullt utan regeringens påverkan på en dom innan rättegång. Samtidigt hade pojkarna läst för många indiannoveller och dåliga spionromaner men även orsakat det svenska försvaret allvarliga men. För lagen gäller lika för alla även för överklasspojkar (men inte spioner och byråkrater). Självklart förstod Mårten Palme, tolv år 1973, vad Informationsbyrån EGENTLIGEN handlade om men att Olof Palme blivit baktalad.
Mårten Palme och Expressen önsketänker på tok för mycket i denna röra, den ene pappas oskuld, den andra ett scoop. Herr Mårten verkar ha ignorerat utredningen som kom 2002 som bekräftar IB och olagligheterna. Han är bitter, det kan man förstå men sanningen förblir. Här står det tydligt att herrarna går fria men folket det blir dömt.
Läs- och lyssningstips:
Ordets makt och vanmakt - Jan Guillou
Med rent uppsåt - Peter Bratt
IB och hotet mot vår säkerhet - Peter Bratt
P3-dokumentär: IB-Affären
SVT Öppet Arkiv: IB-Affären
Jakten på det intellektuella samtalet
Ärlighet. Det framför allt viktigaste begreppet att ta till sig för att vara konstruktiv. Det kommer en punkt i tiden då man funderar på vad det är man gör. Jag sitter framför en skärm och brukar skriva obegripliga och obetydligt abstrakta dikter för ingen utan ambition. Vad är det värt imorgon? Jag brukar sällan känna mig bekväm med att bli personlig så alla kan ta del av det och jag känner mig inte mer bekväm nu.
Nu sitter jag i min stol i flanellskjortan jag aktar högt och försöker finna någonting.
Hela min tillvaro är en ständig jakt på det intellektuella samtalet. Genom åren har fragment, glimtar och bitar tänts som spelat på hjärtats rätta strängar. I mina få kvadratmeter till rum har jag inte en utan tre stycken bokhyllor överfyllda av böcker, häften och texter. Men framför allt är de alla tankar, producerade under lidande, glädje, tid och nöd. Författarnamnen är säkert för många intetsägande och jag understryker att det jag har nu är blott en bråkdel av allt det jag har som ambition att ha upplevt. Guillou, Marx, Larsson, Hellberg, Bellman, Taube. Kända män, men även Klein och Rowling. Jag vill hålla en hög lägstanivå. Så många tankar som tänkts under dessa processer likväl så många känslor upplevda. 
Hela livet är minnen om upplevelser. Jag kände det senast häromdagen när jag var ute och gick, smaker, lukter, tankar, känslor som spred sig överallt. Musikaliska upplevelser som sätter magen i svaj. Första gången jag lyssnade igenom "I miss you, I'm pregnant" vore som om det var skrivet enbart för mig i det ögonblicket. Samma känsla får jag även för Chopins "Revolutionsetyden" och "Minutvalsen", eller Griegs "Peer Gynt" och Händels "Rinaldo". Eller när jag som finnigare 15-åring i nian toklyssnade på Purple, Zeppelin, Sabbath, Cream, Hendrix, Stones, Beatles, Dylan, Clapton, Blues, you name it. Inte heller bara jag utan även andra kamrater, så denna gång var jag inte ensam i mitt musiktycke som jag innan och efteråt oftast varit i sammanhangen. Känslan av att höra "Blonde on Blonde" för absolut första gången och bara känna: Sköna toner, var i helvete har du varit i mitt liv? 
"Jag kunde inte andas innan jag hörde Dylan".
Det var just det som var så präglande då för mitt 15, 16-åriga jag, en längtan, en ambition, en ständig jakt bortom all intetsägande kultur och en törst efter någonting vi inte hört förut. Det kan tyckas motsägesfullt med tanke på att då hade den musiken 30-40 år på nacken. Men för oss, för mig i synnerhet, talade den ett lent språk till mig som sa att det finns en värld bakom sliskigt smetig discopop, ett intellektuellt samtal som bara väntar på dig att ta upp tråden.
Framför allt kan man känna att man lärde sig någonting av allt lyssnande, referenser i låttexter, stilar, ett annat sorts tänk. Ni kan se det själva. Jag är 16 år och hoppar omkring i mitt pojkrum, spelar dylans "Tombstone Blues" och vill bara höja och höja och höja till himmelska höjder, för jag är i trans. Jag kan inte sluta, det är så obeskrivligt beroendeframkallande att höra känslan i rösten med musiken:
Mama's in the factory
She ain't got no shoes
Daddy's in the alley
He's lookin' for the fuse
I'm in the kitchen
With the tombstone blues
Självklart bankar någon ilsket på dörren och skriker att man skall sänka men de fattar inte. De fattar inte att Dylans abstrakta rader på sex minuter sagt mig mer än någon som skriker till mig hes en hel livstid.
Det gäller allt annat också, en drivkraft, en vilja att veta mer, utforska, ta reda på, läsa om. Men såna egenskaper verkar sällan människor ha numera, som om de redan visste allt de vill veta. Varför har inte flera i min ålder upptäckt Troell, Widerberg, Hallström m.fl. och aktivt diskuterat det? Varför läser ingen Marx längre?
Det är därför min jakt på det intellektuella samtalet fortfarande pågår och jag hoppas på att finna det.
Upptäck.
Diskutera.
Älta.
Gå Vidare.
Glöm Aldrig.
Setlista
13 (Big Star)
Anyone's daughter (Deep Purple)
Arcady (Peter Doherty)
Ask me don't axe me (Bear Quartet)
Black cab (Jens Lekman)
Black sand (Jenny Lewis)
Dance, dance, dance (Lykke Li)
Doctor, doctor (The Who)
Doin' that scrapyard thing (Cream)
Echoes (Pink Floyd)
Fade together (Franz Ferdinand)
Fat old sun (Pink Floyd)
Gone, gone, gone (R. Plant & A. Krauss)
Hateful (The Clash)
If not for you (Bob Dylan)
Keep the lid on (Hello Kinski)
Play with fire (Rolling Stones)
Rich woman (R. Plant & A. Krauss)
Samson (Regina Spektor)
Second life replay (The Soundtrack of Our Lives)
Sisters of mercy (Leonard Cohen)
Storebror (Laleh)
Suite: Judy blue eyes (Crosby, Stills & Nash)
The end (David & the Citizens)
There she goes (Babyshambles)
Vincent (Don McLean)
White winter hymnal (Fleet Foxes)
Wrapping paper (Cream)
Över sundet (Thåström)
Gravskrift
Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.
- Erik Blomberg
Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente
Den som ärver mig skall veta att
öppna mitt testamente med ett skratt.
Hys inget hopp om bankbok eller -fack.
Två tomma händer lämnar jag kvar.
Fyller du dem själv, är saken klar.
Den som ärver mig får räkna med att ligga back.
Men vill du ändå göra det? Hjärtligt tack!
Här har du mitt testamente: Ingen kåk.
Ingen utmätningsman som vill ha bråk.
Aktier saknas helt. - Så kan det gå.
Obligationer: inga, vad jag minns.
Gitarren får du ta. Eller låt den stå.
Eller ge bort den så att den blir spelad på.
Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.
- Cornelis Vreeswijk
Joe Hill's Last Will
My Will is easy to decide,
For there is nothing to divide.
My kin don't need to fuss and moan --
"Moss does not cling to rolling stone".
My body? Ah, If I would choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.
Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will
Good luck to all of you,
- Joe Hill
"Fräls oss ifrån -68"
Jantelag, Jantelag, Jantelag. Kommer Forum för Levande Martyrskap att skapas med skattepengar? Nog matas man in med den ena jantelagsföreställningen efter den andra. Om en karikatyrfigur som Anna Anka säger i klartext att Sverige borde återgå till 1800-talets kvinnosyn och därmed får berättigad kritik, så är det, damer och herrar, JANTELAGEN SOM HÄRJAR. Men herregud får man inte vara framgångsrik, rik och snygg utan att folk ska bli svartsjuka? Har man valt att inte vara framgångsrik, rik och snygg så får man leva med det och unna andras välstånd.
Socialministern har på alla de tre-fyra gångerna jag hört honom nämna kulturradikalismen (första gången på Almedalen i år) inte exemplifierat de verk eller de upphovsmän som tillhör en härskande kulturelit. Emellanåt pyser han ut "Anna Odell" eller "Tunnelbanevagnsvandalisering", men roligare än så blir det inte. I almedalen vädjade han till kulturredaktionerna att någon av dem kunde fördöma AFA-aktioner i den borgerliga förorten, därmed att samtliga kulturredaktioner på tidningar, tv och radio ropar hallelujah åt anarkistuppviglingar för att alla vet vi ju hur vänstervridet mediesverige är idag. Usch!!
De vanliga anspråkslösa människorna (läs Medelklassen) får stå emot den ena spydigheten efter den andra om falsk tillvaro och bekvämlighet av kulturvänstern. För att arbetarklassen har ju aldrig semester, går upp till jobbet och lämnar ungarna på dagis. Nej de är ju arbetslösa kulturradikala som sitter 25 stycken i en etta på söder som är omgjort till ateljé med obscena konstverk på väggarna. Särskilt hatar dessa unga tavlor som föreställer något, radhus, volvo, Eurovision m.m.
Kulturpropositionen följer ungefär samma mönster. Länge har Timbro fått rysa inför formuleringar som att kulturen ska "...motverka kommersialismens negativa verkningar", 1974 har blivit ett nytt 1968. Men nu kan den våta drömmen komma i uppfyllelse; Portföljmodellen. Nu kan vi efterfråga den kultur vi vill ha och är beredda att betala för, när kulturpolitiken blir regional. Härmed sätter vi stopp för 68-vänsterns sista järngrepp över kulturen. Göran Hägglund och kulturpropositionen vill vinna medelklassen och benämna dem "vanligt folk". För Gu' i Jösse Namn, fräls oss ifrån -68!
Därför Ordfront!
Tänk dig att samma förening bildades under brinnande Vietnam-krig 1969 av FNL:are för att ge en annan bild av krigsrapporteringen.
Tänk dig att föreningen har blivit anti-semitstämplade av Expressen.
Låter inte precis som en långvarig historia, förmodligen tillintetgjort av allmänheten när 68-vänstern väl dött ut. Men skenet bedrar...
Ordfront, med ett medlemsantal, sympatisörer och läsekrets som genom åren varit i ständigt svaj där ena stunden är "Guld och gröna skogar" medan andra är undergången självt. Räddningen kom 1991. En välkänd serie romaner om en trött medelålders polis i södra Skåne blev även förlagets succé, nämligen böckerna om "Kurt Wallander" av Henning Mankell. Flertalet filmer om Wallander har kommit ut och definitivt satt det lilla O:et på bokryggen på förlagskartan. Men när Wallander pensioneras, dör då Ordfront? Expressen skrev att de inte skulle sörja om Ordfront gick under med skadeglad glädje. Vad skulle hålla dom kvar?
Det var en gång en ståuppkomiker/trollkarl från en Stockholmsförort som började skriva på sin första bok och ville få den utgiven. Han gick till förlag och blev ratad, han skrev ju om svenska vampyrer, en idé dömd att misslyckas, m.a.o. inget kommersiellt värde. En dag skickade han manuset till ett förlag som ville ge ut denna historia dömd att misslyckas. 2004 blir detta verklighet. Boken var "Låt den rätte komma in", författaren var John Ajvide Lindqvist, förlaget var Ordfront. Succén kring boken och inte minst filmen är enorm och har blivit en av de mest intressanta produkter från 00-talet. Något så motsägelsefullt som en svensk vampyrhistoria verkar ha blivit norm.
Men detta är enbart en bråkdel av all litteratur som Ordfront ger ut. Bland de många författarna som utgivits på Ordfront finnes namn som Göran Greider, Gustav Fridolin, Gellert Tamas, Per Gahrton, Noam Chomsky, Naomi Klein, John Pilger, Michael Moore och rentutav Shakespeare. I en tid då minnet och andan från 1968 nästintill är förintat så står sig Ordfront kvar i utgivning av radikal litteratur, intressanta och breda reportage i magasinet och demokratifrämjande arbete men kanske framför allt som en kulturupplysare. Bara O:et på bokryggarna som man finner i bokhandlar, secondhands osv, ger observeraren vetskapen att detta förlag ger ut radikal litteratur eller bra och prisade romaner. Därför Ordfront!
Sensommarvisor 2
Vincent
Starry, starry night.
Paint your palette blue and grey,
Look out on a summer's day,
With eyes that know the darkness in my soul.
Shadows on the hills,
Sketch the trees and the daffodils,
Catch the breeze and the winter chills,
In colors on the snowy linen land.
Now I understand what you tried to say to me,
How you suffered for your sanity,
How you tried to set them free.
They would not listen, they did not know how.
Perhaps they'll listen now.
Starry, starry night.
Flaming flowers that brightly blaze,
Swirling clouds in violet haze,
Reflect in Vincent's eyes of china blue.
Colors changing hue, morning field of amber grain,
Weathered faces lined in pain,
Are soothed beneath the artist's loving hand.
Now I understand what you tried to say to me,
How you suffered for your sanity,
How you tried to set them free.
They would not listen, they did not know how.
Perhaps they'll listen now.
For they could not love you,
But still your love was true.
And when no hope was left in sight
On that starry, starry night,
You took your life, as lovers often do.
But I could have told you, Vincent,
This world was never meant for one
As beautiful as you.
Starry, starry night.
Portraits hung in empty halls,
Frameless head on nameless walls,
With eyes that watch the world and can't forget.
Like the strangers that you've met,
The ragged men in the ragged clothes,
The silver thorn of bloody rose,
Lie crushed and broken on the virgin snow.
Now I think I know what you tried to say to me,
How you suffered for your sanity,
How you tried to set them free.
They would not listen, they're not listening still.
Perhaps they never will...
- Don McLean
(en av de finaste och viktigaste kärleksförklaringarna)
Rask ångest
Hur du mår igen.
Nu är det vår igen.
Andmoreagain.
Ord som för länge
sedan slocknat
ur mannaminne.
Sam Cooke, Marvin Gaye och Jag...
Samba man buys a
samma samba
as he
samligen
does.
Sensommarvisor 1
Grimasch om morgonen
Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra.
Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra.
Tala nu allvar, ber du bestämt:
Du skrattar visor och sjunger skämt.
Du kan men vill inte göra en sång om lyckan den sköra.
Nu stiger sol och nu faller dagg för fattigt folk och för rika.
Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika
Hon stannar gärna i några dar
men när du vill hålla henne kvar
blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.
Så faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta.
Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta.
Ann-Katarin, du skall veta att
det finns en lycka som dör av skratt.
Men den vill smekas om natten och den är stilla som vatten.
Stig upp ur sängen Ann-Katarin och lyssna till något viktigt:
Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt.
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska
- Cornelis Vreeswijk
Vägskäl
Filmen är en slags historielektion om Bluesen, som enligt undertecknad, är all modern musiks urfader. Rätt till Mississippideltat förflyttas huvudkaraktärerna och vi tittare får ta del av en bråkdel av Bluesens alla myter och historier bl. a. om sångare som sålt sin själ till djävulen för sina talanger. Men framför allt tillåts en större publik bli presenterade inför Robert Johnson, den kanske mest mytomspunna bluessångare som existerat vars påverkan inte nog kan understrykas, den förste att dö rock n roll döden vid 27.
Allt trappas upp till den fantastiska slutduellen med Paganinistycket som slutkläm.
Så fort man sa Crossroads så trodde människor att man gillade Britney Spears filmen, men särskilt kring musiker generellt var den en kultfilm beundrad.
Andra uppseendeväckande misstag: Madonna har gjort "American Pie". Det är det jag gillar med ignoranta människor. För trots att Madonna sa att den var en Don Mclean-cover så förnekade fortfarande en stor del friskt detta efteråt. Nu kan man bara skratta åt allt.
Vanföreställningar
Tonåren var inte alltid Rock n Roll. Faktum är att jag aldrig kan erinra mig om att det någonsin har varit det fast jag har varit på fyllan en del och spelat i olika sorters konstellationer många gånger. Det ligger någon slags självdestruktiv mytbildning över tonåren som en enda fest som man inte kan återuppleva men minnas med en slags självsäkerhet. Vanföreställningarna ser schematiskt ut ungefär så här:
13 - Början på högstadiet och du har höjt dig på statusstegen, det är nu allt experimenterande börjar. Nu börjar alla förhållanden som räcker max två månader att ramla in som några slags övningsexempel på vad som komma skall. Samtidigt vilar hela världens tyngd på dig under förtimmarna till puberteten. Guns n Roses och Metallica är givna favoriter i skarp kontrast till musiklärarens medeltidafetisch för Beatles och Rolling Stones. Nu börjar du stanna ute längre på kvällarna fram till småtimmar, om än bara för att vara 20 pers utanför en Ica-butik där 15 har cyklar med sig.
Fotboll, Innebandy, hårvax och 20 liter damparfym är vad som krävs för att ta dig genom dagen.
14 - Du dricker dig redlös för första gången på "någons kompis kompis" fest som är 17. Efter det har du druckit allt. Du börjar röka ivrigt på rökrutan bakom skolan eller snusa varje sekund av skoldagarna där alla ser spåren efter prillorna i korridoren, eller båda. På nästa fest upplever du ditt första "fyllestrul" som man så uttrycksfullt som möjligt beskriver det, sedan dess är man skolad för livet. Mopeden börjar nalkas och du är ute till 02.00 varje helg.
15 - Efter konfirmationen som du var med på för att få moped och spana på killar/tjejer så är du och den ett. Äkta Evil Knievel anda flödar genom kroppen. Med ett av dina två månaders förhållande blir du av med oskulden och har aldrig slutat sen dess, men du älskade dom alla vilket du skrev omsorgsfullt på facebook och bloggar om. Därmed har du blivit krönt till "Sexmaster Of The Universe". På ännu en röjarfest röker du på för första gången också. Skolan suger men utelivet är på sin höjdpunkt. Några gånger i månaden blir det kladdkakekväll med girlzzzzzen hos någon av er med valfritt innehåll där alla har sina egna recept, som sedan hela världen kan beskåda i hela 60 bilder på facebook med "Innan", "Under" och "Efter"-bilder och varje bild har sina alldeles egna internskämt.
16 - Moped börjar bli ute, nu måste du börja övningsköra friskt med mamma eller pappa. Samtidigt slutar du nian och har en sista fest med klassen där ni går igenom era odödliga minnen där ni varit med om "allt" tillsammans. Saker ingen annan nånsin kommer att fatta eller vara med om, dåliga tider, bra tider. Sedan kommer gymnasietiden som utlovar livets bästa tid, och vare sig du blir en intellektuell naturare eller flummig sammare så är inget som nian...i början.
17 - Nu börjar det nästan bli tråkigt vad erfaren du är vid det här laget. Som i förbigående får alla höra om dina sexuella bravader på måndagen varje ny vecka: Vad gjorde ni i helgen? Nääääääääääeeee jag tränade, lagade god mat, knullade sisådär 15 gånger i alla ställningar du kan tänka dig, till och med i nya som jag uppfunnit själv, ni vet, det vanliga.
Efter flertalet avverkade pojk/flickvänner och tio stycken knullkompisar, samtidigt, så ligger världen vid fötterna. Men du inser hur värdelös ålder 17 är och bara väntar på att få ta körkort nästa år. Men då och då lyckas du komma in på krogen men i värsta fall har du din personliga utköpare i antingen kompisens brorsa eller det där fyllot i din kontaktlista i mobilen under namnet "Turken".
18 - Ca tre månader efter att du fyllt arton så tar du körkort och får så klart antingen köra pappas BMW till skolan varje dag eller en egen bil som mormor bekostat från sin konto i Schweiz. Samtidigt som det blir krogrunda varje onsdag, fredag och lördag (bekostat av tveksamt bistånd eftersom du inte har något jobb) och livet leker, så har du upplevt livets hårda sida. Du har blivit känslomässigt sårad i ett av dina många korttidsförhållanden och du har lovat dig själv att aldrig mer bli kär, så därför skiljer du principiellt mellan känslor och sex och vill därmed bara ha roligt. Det visar sig lyckat, det råder ingen nöd på dina one-night-stands och samtidigt vet du precis hur det är att vara riktigt deprimerad.
. Hur det är att vakna bakfull efter världens sämsta kväll innan och inte veta vad du sagt eller gjort.
. Hur du känt panikångestattacker krypa inpå när du sett den du varit intresserad av vara i armarna på alla andra utom dig själv i en salig blandning av för mycket alkohol.
. Hur värdelöst allting känns för att du var en sån som lyssna och aldrig kvalar in till att bli ett av alla underbara misstag gjorda.
. Hur allting du tar i känns onödigt och poänglöst.
Allt sånt vet du.
19 - Studenten väntar med stormsteg och de sista månaderna blir ett evigt festande. En mängd förfester inför den stora och så klart ställer du upp på alla tillställningar som Gymnasieföreningen anordnar även om det kostar 400 spänn och innebär att kasta mynt och gå med en fot på vägen och en på trottoaren osv. Allt planeras ifrån allt om nya kläder och studentmössor till hur mycket pengar man ska få i studentpresent och vagnar. Efteråt var det det bästa du varit med om, alla kategorier någonsin. Allt satt rätt. Resten av sommaren blir också den världens bästa med festivalturne på Hultan, Arvika, Roskilde m.fl. där ingen reflekterar hur man är beredd att betala flera tusen för att sitta på campingen och festa större delen av tiden. Men till slut kommer någon på att det är ju uppträdanden också så alla pallrar sig lagomt berusade för att se någonting storartat som The Ark eller dylikt. Livet är underbart.
Några år senare - Du undrar var 20 åringen tog vägen och inser att du aldrig tänkt en enda djup tanke under hela dina tonår. Men här är du nu rustad inför arbetsmarknad och allt med dina tonårsminnen som ditt främsta vapen och självsäkerheten i bakfickan. Ligga kan du, kröka kan du, spela kan du. Något du inte kan?
Orientering - Den överskattade medelklasshobbyn som blev heligförklarat
Kommer ni ihåg idrottslektionerna under grundskolan och under gymnasiet? En massa fotboll, friidrott på sommaren och hockeybockey på vintern (beroende på var man bor osv)? Kommer ni då även ihåg all orientering lärarna var så hysteriskt frälsta i? Ända sedan grundskolan så har jag avskytt orientering. Inte för att jag har något emot skog och mark, tvärt om är det rofyllt att vara i skog och mark, inte heller karta och kompass har jag någonting emot. Det är hysterin, hurtbullar, tävlingsinriktandet och den allmäna jävla medelklassenprägeln som den har. I varje fall där jag har vistats så är det människor som tycker det är "så schhhhhhhhhhönt" (dessa personer tycker det låter märkvärdigare om man uttalar skönt som man säger "kedja" istället för oss vanliga dödliga som säger skönt som det uttalas") att vara ute i skogen och orientera. Sedan kan man ju sätta sig ner på en stubbe och ta den klassiska messmörsmackan, nerkletat med vidrig sörja på fullkornsmacka till avdunstat te. En värd avkoppling från den stressiga tillvaron på kontorslandskapet, för är man ledig så är man!
På www.orientering.se så säger de att Orientering är en sport. Skitsnack säger jag, det är en medelklasshobby ursprungligen från militära topografiska övningar på 1800-talet. Har man någonsin sett många ur typisk arbetarklass som regelbundet är ute och hurtar i skogen med karta och kompass (undantag finns)? Det är just därför orientering har blivit fundamentet inom idrotten i skolan, för att medelklassen ansett det vara viktigt. Snart stundas väl golf bli nästa helgedom för barnen. Men vad vet jag, jag har aldrig varit särskilt sportig, man blir väl inte det om man är överviktig och kommer från arbetarklassen. Bättre blir det inte om klasskamraterna var sportfånar och resten av omgivningen var besatta av idrott och tävlan. Det hjälpte heller inte att jag försökt inom idrotten (Handboll ca 2 år), för vissa var det nästan än större anledning till hånande ord, för är man inte bra och producerar mycket och är drivande så blir man utesluten ur laget så att säga. Mobbing inom idrotten är vanligare än man tror.
Om orienteringen minns jag särskilt hur man skulle få VG och MVG i Idrott på högstadiet. Man var tvungen att springa nattorientering, och för att i överhuvudtaget få springa nattorienteringen så var man tvungen att ta ett X antal kontroller på "vanliga orienteringen" på idrottstimmarna i skolan. Kval till kvalet så att säga. Lärarna var också döva för kritik om man blev riktigt blöt för att man var tvungen att gå vid kärr eller dylikt; Då får du ta på dig gummistövlar. Skulle man säga att man inte hade gummistövlar så kunde man hänvisas till någon butik där man kunde köpa dem. Återigen, det hjälpte inte att man försökte heller inom skolidrotten. När jag sprang terränglöpning så lär det sett lustigt ut när jag stånkandes blev omsprungen flera gånger, svetten rann och man kände sig allmänt hånad. Men man blev väl ett gott skratt åt de bättre lämpade och jag fick till slut VG i nian i idrott för att jag "kämpat" på terränglöpningen. Det tror fan det.
På gymnasiet förföljde orienteringen mig också, men vid det laget var man så trött på och likgiltig emot allt vad idrott innebar och så dåligt som jag presterade har jag nog aldrig tidigare gjort. Ändå gick jag ut med MVG i idrott från gymnasiet. Jag ser det som min hämnd på alla dåliga minnen av idrott och då särskilt orientering. Sammanfattningsvis så är orientering inte roligt, det är en överskattad hobby som fått alldeles för mycket uppmärksamhet av idrottslärarna och läroplanen. Låt träna upp lagmoral och laganda inom skolidrotten där man indirekt förebygger all form av mobbing i lagsportsutövning mer än stor vikt på individuella prestationer. Banna orientering från skolan och översitteriet inom all form av idrottsutövning!