Mårten Palme och Expressen önsketänker
Dagen efter den stora stormen som dock fortsätter. Frågan som ställs: Har Expressen fått ett Watergate-scoop? På löpsedeln (2009-10-24) står med feta, drypande, hämndgiriga bokstäver: Guillou Agent Åt Sovjet.
Från 1966 och fem år framöver ska Guillou haft kontinuerlig kontakt med en person ifrån KGB som först artade sig i en slags politisk och vänskaplig relation men sedan till att vara ett otäckt värvningsförsök till den outtalat uttalade fienden: Sovjetunionen tillika Warzawapakten. För så var det nämligen vid denna tidpunkt att Sverige skulle förhålla sig neutralt i kalla kriget men Sovjet var fienden och USA var våra vänner. Motsägelsefullt jovisst, men här förhöll sig liberal dubbelmoral större än neutralitetspolitik.
Hur som haver, Jan Guillou berättar att det snarare var rent journalistiskt för honom, en chans att skriva hur KGB opererade i Sverige, samt hur han skrivit om hur ett visst ungdomsförbund stod i Vietnamfrågan. Ett legalt extraknäck och tämligen harmlöst i jämförelse med vad andra sysslade med vid den här tiden.
Gunnar Ekberg, denne oerhört manipulativa person som utan samvete då som nu stolt var agent åt IB (Informationsbyrån alt. Inhämtning Birger (Elmér) eller som han kallade den, "Firman". Från början var han dykare som fick i uppdrag att dyka på ett Sovjetfartyg. Därefter erbjöd "handledarna från underrättelsetjänsten" honom att bli infiltratör i, i stort sett, de allra flesta vänstergrupper vid den här tiden som: Svensk-Kubanskaföreningen, FNL, KFML, Palestinagrupperna etc. Fortfarande med rent mjöl i påsen enligt honom. I år kom han nämligen ut med sin bok "De ska ju ändå dö: tio år i en svensk underrättelsetjänst". En slags uppgörelse med IB-Affären där han hängdes ut i FiB/Kulturfront och tvingades lämna landet med skyddad identitet (mycket sentimentalt beskrivet i medierna då). Jan Guillou var en nyttig idiot åt den betydligt mer erfarne och intellektuelle Ekberg som lurat honom i flera år under deras engagemang i Palestinagrupperna, och rapporterat uppgifter till Firman om alla "olagligheter" de hittat på. Att Ekberg efter sin tid vid ett Palestinskt flyktingläger lämnat uppgifter till Shin Beth där flyktinglägret en tid senare blev bombat av Israelisk militär var ju inte olagligt. Smått omoraliskt möjligen, men fullt nödvändigt.
Ställ IB och Gunnar Ekbergs gärningar mot Guillous kontakter med sovjetiska säkerhetstjänsten och det framstår tydligt vilka som är förrädare. Vad vi också kan ana att vid den här tiden var det säkerligen inte särskilt ovanligt att journalister, militärer och dylikt hade kontakter i både den ena och den andra underrättelsetjänsten. Men Expressen håller fast i sitt stora scoop, trots att även SÄPO bagatelliserat Guillous kontakt i KGB. Men man skall inte bli förvånad när de borgerliga medierna vid tiden för IB-rättegången fungerade som en allmän hallelujahkör till de politiska domsluten. De skrev under på formuleringen att det indirekta uppsåtet låg i att "pojkarna" visste att ryssar kunde läsa.
Särskilt skadeglad blev nu Mårten Palme, den f.d. statsministerns son när han läste Expressen om Guillou.
- På sätt och vis är ju detta en upprättelse för honom (Olof Palme), sade han till tidningen.
Hur glad blev du Mårten? Kanske lika skadeglad när din fader nöjt på publicistklubben fällde orden om Peter Bratt vid Geijeraffären: Kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen.
Eller beviset på Palmes oskuld ligger kanske i hans förklaring till varför en olaglig spionbyrå infiltrerat vänstergrupper: Vad vore KFML utan SÄPO att hänga upp sig på?
Var det hederligt av din far, Mårten, att skicka ut försvarsminister Sven Andersson i stridens hetta under IB-avslöjandet medan han själv inte yttrade någonting? Det står nu tydligen svart på vitt att Jan Guillou de facto var en spion som dömdes helt och fullt utan regeringens påverkan på en dom innan rättegång. Samtidigt hade pojkarna läst för många indiannoveller och dåliga spionromaner men även orsakat det svenska försvaret allvarliga men. För lagen gäller lika för alla även för överklasspojkar (men inte spioner och byråkrater). Självklart förstod Mårten Palme, tolv år 1973, vad Informationsbyrån EGENTLIGEN handlade om men att Olof Palme blivit baktalad.
Mårten Palme och Expressen önsketänker på tok för mycket i denna röra, den ene pappas oskuld, den andra ett scoop. Herr Mårten verkar ha ignorerat utredningen som kom 2002 som bekräftar IB och olagligheterna. Han är bitter, det kan man förstå men sanningen förblir. Här står det tydligt att herrarna går fria men folket det blir dömt.
Läs- och lyssningstips:
Ordets makt och vanmakt - Jan Guillou
Med rent uppsåt - Peter Bratt
IB och hotet mot vår säkerhet - Peter Bratt
P3-dokumentär: IB-Affären
SVT Öppet Arkiv: IB-Affären