dekadenskarl

Ärlighet. Det framför allt viktigaste begreppet att ta till sig för att vara konstruktiv. Det kommer en punkt i tiden då man funderar på vad det är man gör. Jag sitter framför en skärm och brukar skriva obegripliga och obetydligt abstrakta dikter för ingen utan ambition. Vad är det värt imorgon? Jag brukar sällan känna mig bekväm med att bli personlig så alla kan ta del av det och jag känner mig inte mer bekväm nu.
Nu sitter jag i min stol i flanellskjortan jag aktar högt och försöker finna någonting.

Hela min tillvaro är en ständig jakt på det intellektuella samtalet. Genom åren har fragment, glimtar och bitar tänts som spelat på hjärtats rätta strängar. I mina få kvadratmeter till rum har jag inte en utan tre stycken bokhyllor överfyllda av böcker, häften och texter. Men framför allt är de alla tankar, producerade under lidande, glädje, tid och nöd. Författarnamnen är säkert för många intetsägande och jag understryker att det jag har nu är blott en bråkdel av allt det jag har som ambition att ha upplevt. Guillou, Marx, Larsson, Hellberg, Bellman, Taube. Kända män, men även Klein och Rowling. Jag vill hålla en hög lägstanivå. Så många tankar som tänkts under dessa processer likväl så många känslor upplevda.



Hela livet är minnen om upplevelser. Jag kände det senast häromdagen när jag var ute och gick, smaker, lukter, tankar, känslor som spred sig överallt. Musikaliska upplevelser som sätter magen i svaj. Första gången jag lyssnade igenom "I miss you, I'm pregnant" vore som om det var skrivet enbart för mig i det ögonblicket. Samma känsla får jag även för Chopins "Revolutionsetyden" och "Minutvalsen", eller Griegs "Peer Gynt" och Händels "Rinaldo". Eller när jag som finnigare 15-åring i nian toklyssnade på Purple, Zeppelin, Sabbath, Cream, Hendrix, Stones, Beatles, Dylan, Clapton, Blues, you name it. Inte heller bara jag utan även andra kamrater, så denna gång var jag inte ensam i mitt musiktycke som jag innan och efteråt oftast varit i sammanhangen. Känslan av att höra "Blonde on Blonde" för absolut första gången och bara känna: Sköna toner, var i helvete har du varit i mitt liv?

"Jag kunde inte andas innan jag hörde Dylan".

Det var just det som var så präglande då för mitt 15, 16-åriga jag, en längtan, en ambition, en ständig jakt bortom all intetsägande kultur och en törst efter någonting vi inte hört förut. Det kan tyckas motsägesfullt med tanke på att då hade den musiken 30-40 år på nacken. Men för oss, för mig i synnerhet, talade den ett lent språk till mig som sa att det finns en värld bakom sliskigt smetig discopop, ett intellektuellt samtal som bara väntar på dig att ta upp tråden.

Framför allt kan man känna att man lärde sig någonting av allt lyssnande, referenser i låttexter, stilar, ett annat sorts tänk. Ni kan se det själva. Jag är 16 år och hoppar omkring i mitt pojkrum, spelar dylans "Tombstone Blues" och vill bara höja och höja och höja till himmelska höjder, för jag är i trans. Jag kan inte sluta, det är så obeskrivligt beroendeframkallande att höra känslan i rösten med musiken: 

Mama's in the factory
She ain't got no shoes
Daddy's in the alley
He's lookin' for the fuse
I'm in the kitchen
With the tombstone blues

Självklart bankar någon ilsket på dörren och skriker att man skall sänka men de fattar inte. De fattar inte att Dylans abstrakta rader på sex minuter sagt mig mer än någon som skriker till mig hes en hel livstid.
Det gäller allt annat också, en drivkraft, en vilja att veta mer, utforska, ta reda på, läsa om. Men såna egenskaper verkar sällan människor ha numera, som om de redan visste allt de vill veta. Varför har inte flera i min ålder upptäckt Troell, Widerberg, Hallström m.fl. och aktivt diskuterat det? Varför läser ingen Marx längre?
Det är därför min jakt på det intellektuella samtalet fortfarande pågår och jag hoppas på att finna det.

Upptäck.
Diskutera. 
Älta. 
Gå Vidare.
 Glöm Aldrig.