Bara för mycket för mig
Det är det jävligaste som finns. Att sätta ord till det vackraste och finaste som existerar inom en själv, i själva huden. Det inom en ingen ser, inte ens jag själv. Det ingen äger...inte ens jag själv.
Det är enbart fulländad poesi i allmänhetens tjänst, för visor har ingen prislapp, dom kan du få.
I år efter år har han följt med mig, eller jag honom? Ständigt i närheten närvarande. En stöttepelare i svåra tider, en av ljusa strålar i goda tider. Inte han personligen, men hans koncept. För jag känner honom inte, men orden är mina att dela med de många. Joakim Thåström har följt mig i 13-14 år i ord och toner. Ett inre skydd mot yttre attacker. Vad fantastiskt att vara sju år och höra Ebba Gröns energi för första gången. Förvisso förstod jag inte mycket av begrepp som "Profit", "Ung och Kåt", "Brackor", "Borgerligheten". Men o vad de alla sade nånting till mig, trots att omgivningen sa att sångerna inte gav dom ett piss. Yttre tryck.
Men ska jag vara ärlig så försvann han ifrån min aktuella världsbild i några år nånstans mellan 2002 och 2005. Däremellan hann jag vara Kent-freak, Beatlesfantast, Hårdrocksdiggare (OBS! Jag var ingen "Rocker"), Dylanfrälst m.m. Efter det döende högstadiet, särskilt efter sista hektiska halvåret i nian kom han tillbaka med besked! Då kom den totalt omvända "Skebokvarnsvägen 209" och förändrade mitt liv på flera vis. Istället för vrålande gitarrer visade Thåström mig hur kan kunde beröra mig än djupare lågmälda svårare låtar om tillbakablickar på hans liv. Det kom tajmat med att jag själv funderade på mitt liv. Sakteligen började mitt konservativa musiktycke att luckras upp och bli öppen för mångkultur (hoppas Sverigedemokrater läser detta!).
I år har Thåström nu släppt en skiva plus en Best-Of med nya låtar och nya versioner av äldre låtar. Vad kan jag säga, han som följt mig eller jag honom (?) skapar bara guld! Det ska sägas att allt han gjort inte varit särskilt upphetsande, men det är nånting nu som gjort att han fan inte har misslyckats på snart fem år! Det tog 25-30 år för honom att komma i den här formtoppen. "Kärlek är för dom" är nästintill perfekt med undantag av "Tillbaks till trehörnsgatan" och "Som tåg av längtan" som är intressanta men håller inte hela vägen. Hur fan kan karln nu då med "Be-bop-a-lula hela jävla dan" lyckas lika bra? Hur lyckas människan göra ännu en av visorna ur Dan Anderssons visskatt så levande som om han vore uppväxt i finnmarken? Jag vet inte, jag tar av mig hatten bara. Det blir bara för mycket för mig att ens tänka tanken på att försöka beskriva det finaste som finns inom mig. Lyssna därför själva på låtarna, dom kan du få!
Det är enbart fulländad poesi i allmänhetens tjänst, för visor har ingen prislapp, dom kan du få.
I år efter år har han följt med mig, eller jag honom? Ständigt i närheten närvarande. En stöttepelare i svåra tider, en av ljusa strålar i goda tider. Inte han personligen, men hans koncept. För jag känner honom inte, men orden är mina att dela med de många. Joakim Thåström har följt mig i 13-14 år i ord och toner. Ett inre skydd mot yttre attacker. Vad fantastiskt att vara sju år och höra Ebba Gröns energi för första gången. Förvisso förstod jag inte mycket av begrepp som "Profit", "Ung och Kåt", "Brackor", "Borgerligheten". Men o vad de alla sade nånting till mig, trots att omgivningen sa att sångerna inte gav dom ett piss. Yttre tryck.
Men ska jag vara ärlig så försvann han ifrån min aktuella världsbild i några år nånstans mellan 2002 och 2005. Däremellan hann jag vara Kent-freak, Beatlesfantast, Hårdrocksdiggare (OBS! Jag var ingen "Rocker"), Dylanfrälst m.m. Efter det döende högstadiet, särskilt efter sista hektiska halvåret i nian kom han tillbaka med besked! Då kom den totalt omvända "Skebokvarnsvägen 209" och förändrade mitt liv på flera vis. Istället för vrålande gitarrer visade Thåström mig hur kan kunde beröra mig än djupare lågmälda svårare låtar om tillbakablickar på hans liv. Det kom tajmat med att jag själv funderade på mitt liv. Sakteligen började mitt konservativa musiktycke att luckras upp och bli öppen för mångkultur (hoppas Sverigedemokrater läser detta!).
I år har Thåström nu släppt en skiva plus en Best-Of med nya låtar och nya versioner av äldre låtar. Vad kan jag säga, han som följt mig eller jag honom (?) skapar bara guld! Det ska sägas att allt han gjort inte varit särskilt upphetsande, men det är nånting nu som gjort att han fan inte har misslyckats på snart fem år! Det tog 25-30 år för honom att komma i den här formtoppen. "Kärlek är för dom" är nästintill perfekt med undantag av "Tillbaks till trehörnsgatan" och "Som tåg av längtan" som är intressanta men håller inte hela vägen. Hur fan kan karln nu då med "Be-bop-a-lula hela jävla dan" lyckas lika bra? Hur lyckas människan göra ännu en av visorna ur Dan Anderssons visskatt så levande som om han vore uppväxt i finnmarken? Jag vet inte, jag tar av mig hatten bara. Det blir bara för mycket för mig att ens tänka tanken på att försöka beskriva det finaste som finns inom mig. Lyssna därför själva på låtarna, dom kan du få!
Kommentarer
Trackback